Aftonbladet – 23 juli 1868, sida 2

Jo, så är det. För allt hvad stolt och hård hon visade sig, satte vår Herre henne ändå ett stygn i hjertat, hvar gång hon! tänkte på den stackars förskjutna dottern, den puckelryggiga, vanlottade, kanske olyckliga flickan, som hon öfvergifvit. Fåfängt sökte hon trösta sig med den tanken, att hon rikligen sörjt för henne, så att hon ej behöfde lida timlig nöd; alltjemt kom det ändå för henne huru orätt hon gjort, och det var som om en röst ständigt hviskat i hennes öra: du har förskjutit ditt barn, endast för det hon var vanlottad och olycklig och du skall en gång hårdt få umgälla det. Och den rösten lemnade henne slutligen ej ro hvarken natt eller dag. Då beslöt hon upptäcka allt för sin man... För sin man? Visste han då inte utaf när hon var här förra gången? Jo, men hon hade blott sagt att hon som eget barn önskade upptaga någon fattig slägting, då hon sjelf ej hade hopp om bröstarfvingar, men att hon ej funnit någon som behagat henne. Nu hade hon just beslutit att bikta sig för honom, ty samvetsbördan blef henne alltför tung, men det skulle aldrig ske, ty...n Ty — hvad ?, Samma afton hembars han döende och utandades sin sista suck blott några öganblick efter sedan han blifvit nedlagd på sin bädd. Han hade blifvit dödligt sårad i en duell för en illa beryktad danserskas skullx Åh, det är förskräckligt! Men så mycket var det att hon ej behöfde tro sig ensam brottslig och fallens, sade Gustafva, icke utan en liten bitterhet. Sedan har hon varit mycket sjuk, fortfor Dahl, utan att låtsa märka afbrottet, soch Hennes helsa är alldeles förstörd; hon ser ej an Niva minga år No bade Ion Dit!