gen är det glömska, eller välvilja för talrika rottfamiljer som der bosatt sig och tillåtas att i god ro föröka sig. Men denna välvilja ådrager dock staden en årig ränteförlust af omkring 3000 rdr, Vi hemställa om det ej vore skal att så snart som möjugt nedrifva de ytterst ruskiga träbarackerna. C—e. KEPS KREON En söndagsfärd. (Skizs i blyerts.) Det är söndagsmorgon. En högblå himmel och en klart strålande sol bebådar en af dessa herriiga dagar, af hvilka denna sommar räknat flere, än åtskilliga föregående somrar tillsammans. På en sådan dag, em helgdag i dubbelt hänseende, är det för Stockholmaren omöjligt att dväljas inom fyra murar. Han kastar ifrån sig den föregående veckans bekymmer, hänger den kommande veckans mödor hemma på en spik och kilar. sin väg från alltihop, för att fira sin söndag i det herrligaste templet — Guds fria natur. Om man icke har någon vän i de många vikar och bugter, som Saltsjön och Mälaren gör i grönklädda stränder, och till hvilken man vet sig vara välkommen, råkar man lätt i valet och qvalet. Skall man tillbringa sin dag med att åter genomvandra Dinrgårdens så ofta besökta parker, eller gästa Loföns stränder och det ståtliga men stela Drottningholm, eller söka svalka och vederqvickelse i Hagas bejungna lunder; hvilka om söndagarne förete ett brokigt-och rörligt folklif, eller fresta de glupska aborrarnes aptit medmetmaskar vid Lidingöbro, eller beundra Vermdöns många idylliska berrligheter? Ja, det är i sanning kinkigt för all mindre väl rangerade Stockholmare, som icke hafva hustru med barn och blomma nte på sommarbete, eller vänner på åtra. den, som vifta med handen, eller eget sommarresidens, att riktigt veta hvari de skola-ställa kosan, då de helt hastigt komma ut påx gatun em vacker söndagsmorgon. Det torde ock der vid hafva händt en och annan djupsinnig filosof, som alltför grundiigt ventilerat den frågan, hvar och huru han på angenämaste sätt skulle förnöta sin dag, att han på hela förmiddagen ej kommit längre än till Strömparterren, i förargelsen ätit sin middag på Opris, samt derpa gått hem igen och tagit sig en grundlig eftermiddagslur. För min del har jag klart för mig att jag skall till Dalarön. I Storkyrkotornet slår klockan 34 till 8, och precist klockan 8 gär Jakob Bagge. Man har visligen, för att vara andligen och lekamligen välkommen hos sin husära derute, sändt proviant qvällen förut, en och annan välfylld korg såsom förbud, och nu kommer man sjelf efter med en blomsterqvast i hvardera handen — det är ondt om sådana gosar på Dalarön. Man styr sina steg till Skeppsbron, hvarest de små ångbåtarne: redan äro i full rörelse, intagande laddningar af allt slags menniskokram. I förbifarten kastar man en blick på de i hamnen liggande många ångarne, herr L. O. Smiths nya bränvinsfat af jernplåt, förskrifna från Frankrike, det mycket omtycktaoch prydliga våghuset samt Gustaf IIT:s staty, som tyckes ega lif och röra .sig i.solskenet. X Jakob Bagge är färdig att gå. Amiralen, kapten Håkansson, står redo på kommandobryggan och allt göres klart till aktion, Båten lägger ut, och man känner sig så lätt om hjertat, nickar ett farväl åt alla be kymmer, som man lemnat qvar på kajen att sköta sig sjelfva bäst de gitta. Men hvilken trängsel ombord! Man kan knappt med de minsta anspråk på en sittplats erhålla en sådan; till den grad har Dalarön på sista tiden vunnit Stockholmarnes ynnest, och den: lila byn förtjenar det; ty der är friskt och godt att vara, Man saknar der hvarken Marstrand eller Strömstad. Färden ut, ehuru något lång, erbjuder emellertid så många omvexlande naturscenerier, att man ej tröttnar. Man må ha sett alltsammans förat: den af en sakta vind krusade Saltsjön, seglarne och ångbåtarne, som täfla med hvarandra i snabbhet, de många täcka villorna, de grupper af glada menniskor, som hvifta och vinka. sitt gudsfred från hvarje solbeglänst kulle och skuggig plats, furuskogen, klipporna och sunden, essa scenerier bibehålla dock alltid en tjusningskraft, som mäktigt inverkar på känsla och tanke samt vidgar synkretsen utom hvardaglighetens gräns. Här och hvar vid Skuru, Dufnäs, Stäket o. s. v. landsättas passagerare, och andra komma i stället. Men nu ha vi pratat bort tiden och närma oss målet för vår färd. Man har passerat Små-Dalarö, hvars egarinna rått om större delen af den mark, på hvilken Dalaröboarne bo och bygga. 1 små tomtbitar bar hon åt dem utminuterat den mot sjön eluttande klippstranden och den ofvanför liggar: de bergsplatån, på hvilka jordens ryggmärg, graniten, öfverallt sticker fram; men deromkring sluter sig på kort afstånd en gördel af vidsträckta skogsmarker. På nämnde bergs sluttning och platå ligga de små rödmålade kojorna kringkastade på måfå, en och annan omgifven af en täppa, hvilken skulle kunna vara både skuggrik och angenäm, om icke de infödda Dalaröboarne syntes hafva en afgjord afsmak för trädplanteriogar, Här och hvar höja sig täcka villor, hvilkas antal på sista tiden ökats betydligt, uppförda antingen af personer som sjelfva, bebo dem, eller bygt på spekulation. Dalarön har för öfrigt ett rätt ståtligt hotell med en rymlig och smakfullt inredd societetslokal, en lada till kyrka, och ett hus af tegel, stort som en kyrka, till tullkammare, der ingenting förtullas, ett telegrafhus, apotek, handelsbod -och en gästgifvargård utan hållkarl och hästar, numera mycket uppsnyggad samt upphöjd till rang, heder och värdighet af hotell. Nedanför f. d. gästgifvargården är landningsbryggan belägen, der Jakob Bagge lägger till, och denna erbjuder vid fartygets ankomst en särdeles liflig anblick, fyld som den är utaf en svärm af Evas älskvärda döttrar, hvilka skyndat ned, för att möta från staden kommande män, fästmän, vänner och fränder. Nu blir det ett nickande och vin kand:, hvittande och belsande utan all ända, tills landgåvgen hunnit läggas ut och damerna tagit i beslag sina nämnda tillhörigheter. Sedan tågar hvar och en på vägar och mycket krångliga stigar hem till sitt. sommarbo, af hvilka en del i luftighet hafva mycket tycke mad verkliga skatbon. Man finner att hela familjer, som i Stockholm hatva. stora och magnifika våningar, inredda med all möjlig beavämlighet och lyx och som der knävp