Aftonbladet – 22 juli 1868, sida 2

Nej, mammap, sade Eva mycket allvarsamt, mamma måste lofva mig att icke säga något åt honom. Jag förtjenar ej hans kärlek och vill han ännu gifva mig den mäste det ske frivilligt och med kännedom om min ovärdighet, ifall han kan förlåta den. Pappa skall säga honom orsaken till mitt afslag, men ingenting mera, lofva mig det. Ja, men om han frågar hvad du nu har i tankarne, hvad skall jag då svara? Då — säg honom då, att om han, sedan han noga betänkt saken, ännu en gång vill fråga derom, så skall han få veta det — at mig sjelf. Godt; och nu är det ju min lilla glada och kloka Eva som kommit igen? Ja, med Guds hjelp är det så, svarade den unga flickan allvarligt och kysste ödmjukt fosterföräldrarnes händer. Dagen derpå kom Sofie för att få höra resultatet af sin plan. Hon fann både Dahl och hans hustru i trädgården; Eva variköket för att hjelpa Stina baka. Madam Dabl berättade i fa ord den lyckliga utgången af det lilla förräderiet och den puckelryggigas ansigte strålade dervid ef så oskrymtad fröjd och så hjertligt deltagande att den lexa Dahl ämnat henne dog på hans läppar och han bad henne i stället gå in i köket och se till att bli god vän med Eva igen. Åh, det är ingen konst, skrattade hon; Evas vrede är som en dufvas — ett ögonblicks verk och ett ögonblicks varaktighet. Men mostern, tillade hon sakta, när pastorn kommer hem, får moster allt söga för ho EoOm...n Nej, kära du, jag har lofvat Bva att ine genting säga. Nå, min himmel! Lofva konom att ingenting säsa åt henne och så lofva henre att ingentlog elga åt honvm! Men jag ker in