Aftonbladet – 22 juli 1868, sida 2

milda tårar som uppfriskade och lugnade det lilla oroliga hjertats slag. Och nu ångrar du dig? sade madam Dahl småleende. Ack ja, det gör jag visst; jag har länge ångrat mig och insett huru orättvis min misstanke var, men jag kan aldrig godtgöra mitt fel, och det har gjort mig mycket ondt. Det kan du visst — när pastorn kommer hem behöfs det bara ett ord för att... Nej, för Guds skullv, utbrast Eva förskräckt, inte ett ord till honom! Jag har en gång kastat bort min lycka — jag var den icke värd, — här ville tärarne åter börja srömma, men hon tvingade dem tillbaka och fortfor modigt: Dessutom är han ju förlofvad. nu... Åh, visst icke, afbröt madam Dahl,det var bara ett påhitt af Sofie, ty hon påstod att du aldrig skulle bli dig lik om inte du fick säga ut hvad du hade på sinnet, och det skue ske, kosta hvad det ville, sade hon. Åh, att Sofie kurde ha hjerta att — började Eva, men afbröt sig rodnande. Nå jan, sade Dahl, hoa kan väl ha rätt; men ändå tycker jag aldrig riktigt om sådana der uträkningar och jag kan undra på att du, Gustafva, var med derom Kära du, Jag visste icke det minsta hvad hon tänkte hitta på Hon bad bara att jag ingenting skulle säga emot henne, och föröfrigt vet du sjelf huru det gick till. Men, lillan, Eva, jag frågar dig omigen om du ångrar gt Gustafvas blick sade mera än henhes ord, i den mest lysande purpur göt sig öfver la Evas kinder. Men hon svarade ej. Jaså; nå, nog företår jag hvad de der blommorna betyda, smålog Gustafva. oDå skola vi ställa allt tillrätta när postorn kvm mer hemw