Aftonbladet – 22 juli 1868, sida 2

sinne och utseende, var hon lika allvarlig och stilla som förut häftig och envis. Att jag skulle hålla af pastorn var väl alldeles naturligt, började hon, men aldrig hade jag tänkt att han skulle hålla af mig på annat sätt än som en dotter, om icke Sofie jemnt och ständigt brytt mig för honom.v Det kunde jag just tro, afbröt madam Dahl, jag anade strax att det var hon som ställt till den här villervallan. Nej, nej, det har jag sjelf, söta mamma, ingen annan än jag! Jag blef blott öfvertygad om att pastorn höll mig kär och det gjorde han ju också. Men så kom den der olyckliga penningaffären. I mitt tycke hade det varit mest storartadt och ädelt att kasta penningarne tillbaka i ansigtet på henne. som trodde sig med dem ersätta den moderskärlek jag hade rätt att fordra, och ju mer jag tänkte på saken, ju riktigare fann jag denna åsigt. Då kommer han, pastorn, som just gjort sig all möda att hos mig inprägla en stark hederskänsla, som just lärt mig att sätta timlig vinning så lågt som möjligt, då kommer han och föreslår att jag skall emottaga dessa penningar, fast jag sjelf icke behöfver dem och aldrig kommer att behöfva dem! Och dertill vill han att de skola sättas i sparbanken och förräntas så fördelaktigt som möjligt och då trodde jag ... då trodde Jag ... Hvad trodde du, barn? Väl icke att det var af egennytta som ...z Som pastorn gjorde detta förslag — ack jo. så eländig var jag verkligen — och jag kall gom is vid den tanken, jag blefuppvragt emot honom, jag beslöt att straffa hvnom och derfäre D 20 ifylldo madam Dakl Derföre sade du nej?n ifylläg madam Dahl, AJag Da minnes jag att du sädle någod rm ri