Aftonbladet – 22 juli 1868, sida 2

lugna, hjertliga och varma sätt bad han Eva uppriktigt säga huru det stod till inom henne, hvad det var hon bar på sitt sinne och hvarför hon nu blifvit så upprörd. Eva grät allt bittrare och hviskade emellavåt: Jag kan inte, jag kan inte säga det. Allt hvad fosterfadern yttrade, tycktes icke göra något slags intryck hon vidblef att gråta. Dahl som började tycka att han gått allt för skonsamt tillväga, beslöt nu försöka hvad fasthet kunde uträtta och sade i en ton hvari låg icke så litet missnöje: Eva, huru länge vill du att detta skall räcka ? Dessa ord medförde en underbar verkan; tårarne upphörde ögonblickligen att flyta. , Evav, fortfor Dahl, om jag visste att du vore bedröfvad för min skull, att du vore så orolig öfver min helsa, min framtid, så att dina dagars ro och dina nätters sömn blef ingen, tror du att jag då skulle ha hjerta att envist förtiga orsaken till allt detta? Jag begär ju ingenting annat än att få veta denna. Huru skall jag kunna hjelpa eller trösta dig då jag ej vet hvaraf du lider ? . Ingen kan hjelpa det nu, sade Eva sakta Det vet du icke; till en början skall jag säga dig att Sofies nyhet är kommen från högst opålitligt håll och sjelf trodde hon ej heller mycket derpå.s . Eva rodnade djupt; han förstod då källan till hennes tårar? Hastigt reste hon sig, alldeles lugn, ehuru färgen kom och gick på hennes kinder, räckte föräldrarne båtla sina händer och sade med stadig röst : SLåt mig sätta mig Här, bmellan er Håda, och jag skall berätta er allt hvad som föregått i mitt hjerta och alla mina dåraktiga, syndiga tankar.4 De satte siv alla tre i soffan och med de vänliga hastika Öfvergångatne I lille Evas