IX. . Svenska språkets stafning är i och för sig sje icke något särdeles lockande läroämne för de späda nybörjaren. Att göra den ännu svårare g nom reglor, som strida mot språkets rätta utt gör saken ännu värre. Men man må väl haf rätt att fråga, om icke hela vår innanläsning, s: vidt nemligen den betingas af en i grund oril tig stafvelseindelning, är såsom undervisningsämr bristfällig, på samma gång den försvårar arbet genom en mängd föreskrifter, som uppenbart strid mot språkets rätta uttal? Bör icke således e reform i detta afseende företagas och rättels åstadkommas ifrån roten, genom att införa e grundriktigt stafvelsesätt redan i folkskolan? Fö Jer icke också deraf, att läseböckerna i enlighe dermed böra omarbetas? Xx. Bland de för svenska folkskolan föreskrifna ur dervisningsämnen är äfven trädgårdsskötseln. Lik väl saknas denna undervisning ännu i denna stun i ganska många, ja möjligtvis i de flesta af fäder neslandets folkskolor. En orsak dertill är kom munernas obenägenhet att anskaffa den för e skolträdgård nödiga jordrymden. Men grunde till denna obenägenhet och i allmänhet likgiltig heten för denna sak torde böra undersökas, on man önskar .se bristen afbjelpt. Man finner di lätt, att saken anses alltför obetydlig och att nyt tan af trädgårdsskötseln synes för ringa för at påkalla någon allmän åtgärd till dess befrämjande Är detta i sjelfva verket en riktig åsigt? De kan väl icke nekas, att köksträdgården lemna: icke obetydliga bidrag till hushållets framfödande och till en icke ovigtig omvexling i. födoämnen Äfven fruktträdgårdens omsorgsfulla skötsel äl icke blott ett medel till en angenäm njutning utan kan äfven lemna en inkomst, utan synnerlig möda och kostnad. Det är väl bekant, buru stark frukten retar isynnerhet ungdom till försök atf å olofligt sätt åtkomma den, hvilka kunde af öjas, om vid hvarje bostad funnes en trädgård, så att man allmänt Jlärde sig förstå. att frukten frambringas genom arbete och är en egendom, som ej får med våld borttagas. Emedan undervisning i trädgårdsskötsel ej på ett ändamålsenligt sätt kan lemnas, utan att växternas allmänna natur och underna för deras skötsel utvecklas, blifver lenna också den bästa förberedelse för jordbrukets omsorgsfulla skötande, en så mycket vigtigare angelägenhet för folkskolan, som dennas allraflesta lärjungar tillhöra jordbruksklassen. Då således väl icke med skäl kan nekas, att trädpårdjodlingens befrämjande är af vigt och att man ör uppbjuda alla medel, för att göra undervisningen i detta. läroämne inom skolan lefvande, frågas: Hvilka åtgärder böra vidtagas, för att göra föreskriften i skolstadgan om meddelande af undervisning i trädgårdsskötsel till en sanning? Eller skall en föreskrift af denna art vara af den högsta myndigheten i samhället gifven, utan att de, som böra ställa sig den till efterrättelse, behöfva lyda den? Skulle icke, om den öfverallt med nit verkställdes, den i sin mån verka på ett fördelaktigt sätt, både i afseende på ekonomien, och på seder och lefnadssätt? . Skallman lägga händerna i kors och endast se på, utan att söka bereda ett förbättradt förhållande? Skall man kanske vänta allt af de från de nya seminarierna härefter utgående, äfven i detta ämne fullständigare undervisade skollärarne? Emedan htåfvudsakligen kommunerna till uppskofvet äro vållande, kan man då något i denna riktning uträtta, om man ej lyckas väcka deras håg för sakens utförande? Är icke detta så till sägande en hederssak, som högt påkallar folkskollärarnes, af skolråd och folkskoleinspektörer lifvade och understödda, bemödanden? Xl Ehuru det är betänkligt och äfven kan blifva skadligt, att öka antalet af läroämnen i folkskolan, och derigenom göra läroarbetet både för lärare och lärjungar drygare, torde dock ett eller annat läroämne befinnas så angeläget, ja till och med nödvändigt, att det bör införas, så vidt detta kan ske utan för stora uppoffringar. Ett sådant läroämne är ritning. Det ligger till grund för nästan alla slöjder och erfordras för många yrken och arbeten, om de skola utföras på ett sätt, att både utseehde och beskaffenhet må blifva tillfredsställande. Denna öfning tjenar nemligen att ifva öga och hand den samverkande förmåga, varigenom man: på ett öfverensstämmande sätt kan förena forin och användbarhet i sina arbeten och lättare efterbilda, hvad man finner vara godt och nyttigt. Ett annat läroämne, dock endast för flickor, är handarbeten, såsom sömnad, stickning m. m., hvilka ej alltid kunna läras i bemmet. Huru angelägen en sådan kunskap är, behöfver ej bevisas. De slöjder deremot, som gossen behöfver lära, torde i allmänhet ej kunna införas bland folkskolans undervisningsämnen, utan erfordra särskilta läroanstalter. Frågas nu: Huruskola dessa ofvannämnda läroämnen, ritning och öfning i handarbeten kunna införas i folskolan och bland dess läroämnen inpassas, utan att kostnaderna för denna förökade undervisning blifva alltför betungande, eller den gällande ordningen för undervisDing i öfriga ämnen derigenom blifver bruten? XI. Sedan de ungas fysiska utveckling blifvit ett ämne för särskilt vård och omsorg på alla skolans stadier, hafva kroppsöfningar, gymnastik och militäröfningar intagit en vigtig plats bland undervisningsämnena. Ännu har man i allmänhet ej hunnit långt på denna bana. Men man bör se till, huru saken kan merå befordras, än hittills skett. Frågas derför: Hvilken plats bör läraren intaga afseende på ledningen af barnens lekar och kroppsöfningar? Huru långt bör gymnastiken i folkskolan äcka sig? Huru skall det stä med militäröfningarne i: skolan, så att en fi barnens älder lämpad skicklighet i dessa öfningar, jemte vana vid lydnad och disciplin, må kunna, vinnas, utan att det glada modet och friheten, som utgöra denna ålders lyckliga tillhörighet, inskränkes? Huru bör denna undervisning ställas, så att barnen gerna och med glädje deltaga deri, utan att det stannar vid båra lek? XuUL Att den metod, som för undervisningen användes, har ett stort inflytande på dennas större eller mindre framgång, torde väl icke falla någon in att neka. Men ändå kan man väl fråga, om denna sanning i praktiken alltid och öfverallt erkännes, såsom den borde? Vittna icke skolböcker och deras användning deremot? Äro Järoböckerna i allmänhet så inrättade, att dervid tillbörligt afseende jorts på själsförmögenheternas fortgående utveckling och på de olika anspråk som på deras användning måste göras, alltefter ämnenas olika beskaffenhet? Har man dervid alltid gifvit akt på de olika själsförmögenheternas suvändning för en! rätt och lätt uppfattning af det ämne som bebandlas? Eller äro icke den sinliga varseblifningen (åskådningen), inbillningskraften (fantasien), minnet och förståndet, förmögenheter, som olika tagas i anspråk för olika lä nens inhemtande? Och fordra icke fördenskull läroämnena olika metoder, lämpade såväl efter deras egen beskaffenhet, som efter de själsförmögenheter, hvilkas verksamhet man dervid företrädesvis bör använda? Detta ämne är nog omfattande, för att ej genom några få frågor kunva uttömmas. Likväl är det också nog vigtigt, för att ej böra alldeles förbigås. Åtminstone bör uppmärksamheten derpå väckas, emedan det för-hvarje lärare är angeläget att derom söka komma till en sjelfständig föreställning, hvilken på hans lärareverksamhet alltid måste utöfva ett helsosamt inflytande. För att härpå fösta uppmärksamheten, må några anmärklingar göras, synnerligen afseende den bästa undervisniogsmetoden för några af skolans läroimnen, I Bör icke i afseende på de lärostycken, som sysselsätta sig med de yttre tingen, t. ex. naturläran, åskådningen alltid ovilkorligen tagas till hjelp, om undervisningep skall gå lätt samt blifva klar och lefvande? År det icke således alltid nödvändigt, att en i möjligaste måttv god och fullsvändig Utthörande åskåd