Aftonbladet – 20 juli 1868, sida 2

sig alldeles lik och den skugga af missnöje som hvilat öfver hans hustrus panna nästan helt och hållet försvunnen. va kunde ej begripa. detta. Hon borde kännt sig glad och ycklig öfver att undslippa allt vidare ordande i denna sak, men oaktadt hon fann en viss lättnad i medvetandet af att föräldrarne ej voro missnöjda med henne, var hon dock ej fullt belåten dermed. Hon hade samlat sitt mod och rustat sig till strid och så blef det alls ingen strid af, utan i stället tydde alla tecken på den djupaste fred. Det jorde henne orolig, det tyngde på hennes inre. Hon blef alltmera fåordig och tankfull, och strax efter hemkomsten gick hon upp till sig, under förevändning att hon var trött och ville gå tidigt till sängs. Men då hon var allena deruppe och dörren stängd, då blef bördan på hennes sinne alltför tung och hon brast i gråt. Hon gret länge och häftigt utan att veta hvarföre, utan att ens vilja veta det, gret som om hennes hjerta ville brista och kände sig mycket olycklig. Härefter gick allt sin vanliga gång under ett par dagar. Ingen talade om pastorn och bans besök uteblefvo. Slutligen en dag, då Dahl hade varit ute i staden, sade han nästan i detsamma han steg inom dörren: Jag skall helsa från pastorn: han reste för en timma sedan. Eva fällde både söm och synål af förvåning; det var ett resultat hvarpå bon aldrig tänkt. Blir ban länge bortas, fråga madam Gustafva. Tre månaders, sade Dahl. sHan kuömmor ej tillbaka förrän i höst.s I Höst — ej förrän i höst då alla blummol visgnat och alla ar tystnat, då naturer MR oe I sin srgeelaud Oh lime Ek