Aftonbladet – 20 juli 1868, sida 2

nande rodnad drog öfver hennes kind vid tanken derpå. Också hade hon ju knappt hunnit betänka sig förrän modren frågade om det var hennes mening att gifva pastorn korgen och då råkade hon svara mera af-görande än hon ämnat — nej, nej! Hon ade ju länge anat detta och alltid tänkt svara detsamma som nu. Om hon nu bara kunde slippa höra talas derom! Men derpå var ej att tänka. Förebråelser, böner, föreställningar och förmaningar skulle slösas för att förmå henne att ändra beslut. Men det skulle lilla Eva alldeles icke göra; visst icke; hon var af en bestämd karakter och det beslut hon en gång fattat skulle hon aldrig frångå. Svårt blefve det att stå fast, men hon skulle dock göra det. Ochdermed ick lilla Eva modigt in i salen, der hon eredde sig på att genast börja striden. Föräldrarne voro redan der och maten stod på bordet. Man tycktes hafva väntat på henne, men ingen sade något och man satte sig genast till bords. Måltiden fortgick som vanligt, men något samtal kom ej i gång. Dahl sade att han skulle fara till Rosendahl på eftermiddagen och frågade om fruntimren ville följa med; det var så vackert väder, menade han. Eva sade att hon hade hufvudvärk och ingen lust att fara ut, men både Dahl och madamen förklarade så bestämdt att det skulle göra henne godt att komma ut i friska luften, att hon fann motsägelse tjena till ingenting och utfärden beslöts således. Gå nu upp på din kammare, min flicka, och hvila dig litet, men laga att du är klädd och färdig, precist klockan tre, sade Dahl då de stega ap från bordet, och Eva var endast allttör glad åt denna förevändning att få vara allena.