Aftonbladet – 18 juli 1868, sida 2

Ah, sade Gustafva smickrad, det vet jag just inte, men nog skall jag göra det om du så vill. Ja, och ju förr, ju hellre; det är bäst att få saken afgjord så snart som möjligt. Jag skall bara sluta de här ärterna första Dahl gick och Gustafva spritade sina ärter, allt under det hon öfverlemnade sig åt behagliga framtidsmålningar, der hon såg sig sjelf, omgifven af ljuslockiga barnbarn, åldras med frid derute midt ibland alla de herrligheter som medfölja ett godt pastorat och en stor prestgård på landet. Men snart var det slut på ärterna Och med dem på illusionerna, och Gustafva gick att söka upp sin fosterdotter. Det var en viss vemodig känsla, som blandade sig i den stolthet och glädje, hvarmed madam Dahl framförde pastorns frieri till lilla Eva. Hon kunde ej tänka sig någon lyckligare lott för det kära barnet än att blifva hustru till en sådan aktad och ansedd man, en utmärkt predikant med en säker och lönande befattning i ett icke alltför längt aflägset perspektiv, en man med ett ljust hufvud, så godt hjerta och som älskade henne så varmt. Det var med en viss hjertlig vältalighet hon skildrade hans smärta öfver Evas förändrade sätt emot honom, hans oro öfver att ej kunna uppdaga orsaken dertill, och hans slutliga upptäckt att alla dessa känslor hade sin rot i en enda, en varm, trofast kärtek, en orubblig tillgifvenhet. Till sist omnämnde hon helt flyktigt att det endast var på hennes, madam Dahls tillstyrkan, som han vågat tillbjuda Eva att dela hans framtid och ega hans hjerta. Nå, hvad säger min flicka om detta?ö tillade hon då Eva icke svarade, Jag sägern, svarade hon med osäker röst, Hat än förumdrar mig, att pastor vänder