Aftonbladet – 18 juli 1868, sida 2

Deri misstar du dig nog, Gustafva, ty jag tycker just att hon blifvit så konstig emot honom på sista tiden. Du är ett får, kära gubbe, sade Gustafva skrattande; med all din klokhet begriper du ändå ingenting. Just det att hon är så konstig emot honom, som du säger, bevisar att hon sjelf märkt att hon håller af honom, och det vill hon inte låtsa om, begrips. Ja, ni qvinnor äro då outgrundliga, det är visst. Om jag grubblat derpå i hundrade år, skulle jag aldrig kunnat räkna ut det så. I början tänkte inte jag heller stort på alltsammans, men nu ser jag allt hvartåt det lutar. Har pastorn sagt något ditåt? Nej, det har han inte; han är väl inte klokare än du, när det gäller sådant, menade Gustafva, som sällan lyckades vinna så lysande segrar som dessa och derför ville så mycket som möjligt njuta af sin triumf. Men jag skall väl taga det här om hand och passa på tillfälle att tala med honom och locka ur honom hans tankar. Ja, gerna för mig, men var försigtig, Gustafva, och ställ inte till nagot spektakel. En varm Julidag, icke långt efter detta samtal, satt madam Dahl i löfsalen och spritade ärter. Hennes man stod framför henne och lyssnade uppmärksamt till något som hon med stor ifver berättade. Sade han verkligen så?. frågade Dahl, då hon slutat. Ja, ord för ord; du kan tro att jag nog lade det på minnet. Nå, i Guds namn då! Det återstår då ingenting annat än att tala med flickan. Vill du göra det, mor? Du kan bätire med sådant ter än jabw