Aftonbladet – 18 juli 1868, sida 2

litet smickrad af att kunna säga till den förnäma grefvinnan: jag har nog och behöfver intet, och det jag har, har också din dotter, du, qvinna, utan hjerta som vårdslöst kastat bort den lycka du icke var värd. Men han fogade sig emellertid i de af pastorn föreslagna anordningarne och åtog sig till och med att öfvertala lilla Eva till samma medgörlighet. Detta var minsann ej så lätt. Eva, som förut ej egt något tillfälle att tillämpa hvad hon lärt, visade nu att hennes lärares bemödande att öfva henne i att tänka klart och uttala just hvad hon menade, att noga begrunda en sak, fatta en bestämd mening derom och sedan vidhålla denna, icke varit fruktlösa. Dahl förklarade åter att han ej visste hvarifrån hon tog sina o:d och att han ej kunde uttänka huru han skulle vederlägga henne. Slutligen företog han sig, som mången annan i dylikt trångmål, att åberopa en auktoritet. Men det är också pastorns åsigt, sade han, och egentligen är det han som gjort upp.alltsammans. Ahl! sade Eva och rodnade djupt. Det var en annan sak, tillade hon med en stämma så hård och så olik den vanliga ljufva klangen att Dahl såg upp helt förundrad, då får det väl blifva så; pastorn vet naturÅgtvis hvad han gör Men från den dagen var Eva sig aldrig lik, då hon sammanträffade med pastorn. Förändriogen var så obetydlig att fosterföräldrarne knappt märkte den; i alla fall ansågv de både naturligt och passande att en fullvuxen flicka var litet stel och allvarsam i sitt umgänge med en ung man. Egentligen var detta senare uttryck litet oegentligt användt om vår hederli stor, som redan räkoat minst sex och 0 somrar: