Aftonbladet – 17 juli 1868, sida 3

hade sin tillbörliga värmegrad och befanns vara i hög grad välsmakande, hvartill kanske icke så litet bidrog den omständigheten att det var särdeles efterlängtadt. Så fort kaffet var drucket, sade pastorn att han önskade få tala med Dahl. enskildt och båda begaäfvo sig in i den så kallade kammaren,, der trädgårdsmästaren åt si anordnat ett litet skrifrum och der bans bokförråd också förvarades... Dörren-stängdes, men en fjerdedels timma hade knappt förflutit förrän den åter oppnades och Dahl bad sin hustru också komma ditin. Det väller dig), sade Sofie med en skälmsk blick på Eva. Mig — ja, och kanske min — min mor,, hviskade Eva med bögt klappande hjerta: det anar mig... Bahp, skrattade Sofie, har jag icke sagt att dina aningar duga till ingenting? Nej, tacka vet jag mina — de slå in, ty jag ser med mina ögon, jag. Sofie, inföll hennes moster med en viss skärpa, du glömmer att detta icke är en dag för dina vanliga dårskaper. Åh. moster lilla, jag har ingenting sagt och Eva har ingenting förstått, ty hon är och blir lilla Eva om hon också leide i hundrade år. Gustafvan, sade trädgårdsmästaren i detsamma till sin hustru, skan du begripa detta? Och han räckte henne ett bref. Hon käste halfhögt: Herr pastor! Man har skamligt bedragit mig — man vill att jag som min dotter skall erkänna en puckelryggig krympling, ett barn som man understuckit I stället för mitt eget. Eller ock har man genom vårdslöshet gjort min dotter till den beklagansvärda varelse Jag i dag med egna ögon sett vid fosterfaärens hand: I hvilkevdera falfet som hetst;