boken. Huru var det nu igen — det var en hel läng ramsa Eva Bernhardina Desideria, sade Sofia i samma ton som små barn bruka då de upp-repa sina dopnamn. . Kors, det lät alldeles som om någon rört. sig bär bakom hicken, sade madam Dakbi Ah, det bläser bara, menade hennes man, Det är ändå liksom litet svalt i dag; duär sa blek, barn, du fryser visst, sade han, i det han hjelpte Sofie att resa sig från bän ken och räckte henne kryckorna. De gingo -alla in och ingen hörde det hal qväfda utrop af smärta och harm, som ljöd bakom syrenhäcken just då de lemnpde den. Några timmar senare dukades kaffebordet i salen hos trädgåtdsmästaren och man väntade, liksom första gången vi införde läsaren i detta rum, en gäst, som lofvat tillbringa aftonen af denna högtidliga dag hos sing gamla vänner. Denne gast var naturligtvis ingen annan än pastor Berger, Evas lärare och vän, som också nu beredt henne till dera första nattvardsgärgen. Han dröjde länge; klockan hade! sia git fyra — hon blef half fem — den af ål der fastställda kaffetimman var längesedan ff irbi — madam Dahl började bli orolig öfver att kaffet kunde bli kållt, då det efter he nies åsigt förlorade minst fem sjettedelar at sitt ursprungliga värde. Andtligen, då vÅAsaren pekade på fem, anlände pastorn; he ma var lek och såg litet upprörd ut. Jag kommer sent, sade han, m jen jag har blifvit uppehållen af en vigtig an; mlägenhet och hoppas dertöre att mina vär mer ursökta dröjsmålet.n I Ja bevars, det ursäktades visst, 5 mycket mer som kaffet gehum ftinas för: inte? i