och dessa stego alla upp i wagnar som väntade utanför kyrkporten, medan de öfriga, i sina svarta ylleklädningar anspråkslöst vandrade bort vid en faders, broders eller mo; ders arm. Bland de senare voro naturligtvis också vara unga vänner, Eva och Sotie, som med rörda hjertan och tårade blickar följdes åt ur kyrkan. Många utrop af icke så alldeles grannlaga beundran hördes vid den sköna flickans asyn, och månget deltagande ord fälldes då den stackars puckelryggiga Sofie, stödd på sina kryckor, haltade fram vid väninnans sida. Alla veko at sidan för dessa båda, ty clyckan och skönheten vördas i allmänhet och synnerligast då de gå hand i hand, som nu. Just då de kommo ut ur kyrkporten och togo af till venster, stannade en vagn derutanför, en betjent öppnade dörren och en jräktigt klädd, tätt beslöjad dam, steg ur och gick in på: kyrkogården. Efter en kort stund kom hon tillbaka och sade, i det hon steg upp i vagnen: Det var försent, Jakobsson: folket hade redan gått ur kyrkan. Låt köra — ja, kör till —gatan, n:r 21, men långsamt och stanna så långt från porten att man ej kan se vagnen från fönstren. Betjenten stängde vagnsdörren och återtog sin plats bredvid kusken, som långsemt körde i den angifna riktningen. Damen i vagnen drog slöjan tätare kring sitt ansigte och lutade sig mot de mjuka dynorna, försjunken i djapa tankar. Emellertid hade familjen Dahl och deras vänner hunnit hem, Det var så vackert i trädgården, sade lilla IBva, och sy: tnbersån stod just i blomma — skulle man ej sätta sig derute och vänta tills middagen blef färdig? Jo, det voro alla med om utom madam , Dahl sjölf; som sade att om kon skolls vo sig