Sofie såg upp med en underlig blick, men sade ingenting. Vet du, fortfor Eva, i dag har jag talat med manima om medaljongen, men hon blef så ledsen och så häftig alt jag mer än angrade mig och lofvade attaldrig öfverge henne, hvad som än måtte hända. Hm — jag vet inte om det var så rätt, men i alla tall var det dig likt, för du är då sjelfva godheten, du. Men vore det jag, så gal jag mig ej förrän jag fatt reda på hvems barn jag var, det är då visst. Ja, sedan skall jag nog försöka, men nu vill jag det ej, jag känner mig dessutom så underlig till sinnes. — det är som om någonting skulle hända mig, något sorgligt eller hemskt, eller...n Åh, ängsla dig nu inte för ingenting igen, du lilla; dina aningar slå ändå aldrig in, så det är ej värdt att bry sig om dem. Se der ha vi moster,, tillade Sofie, då en medelålders qvinna med allvarligt och vänligt utseende mmträdde i rummet. Och nu blef det ny glädje och nya utrop öfver huru snäll lilla Eva var som aldrig glömde sina vänner och huru lyckliga dessa voro af hennes godhet och huru ledsna öfver att aldrig kunna ätergälda den, med mera annat i samma ton. Nej, moster, säg ingenting meran, afbröt slutligen Sofie; se, hon har ju tårar i ögonen, den lilla; hon är riktigt ledsen öfver allt det beröm hon får. Gudstjensten i Maria kyrka var slatad och församlingen, som i dag särdeles talrikt infunnit sig, spridde sig nu åt alla håll. De: onga nattvardsgästerna, åtföljda af vänner! h anhöriga trädde ut ur kyrkan och folket! stannade för att betrakta dem. Några af . de unga fliokorna lyste i siden och spetsar,