STOCEHOLM den I? Juli. ) Den national-ryska pressen, hvilken har ina hufvudrepresentanter i tidningarne Golos, ITlas, Moskwa Avis m. fl., angriper på den enare tiden icke blott den preussiska politien, utan äfven Tyskland och tyskarne i ulmänhet med en härtighet, hvilken så myct mer ar väcka uppseende, som man oner dessa organers betydliga irflytande i vögre kretsar. Såsom ett prof på den ton, wilken råder i nämnda organer, anföra vi när ett uttalande af tidningen Golos i anedning af general Moltkes bekanta yttranlen vid den nordtyska riksdagen. För oss — säger bladet — som äro närmare bekanta med: den tyska karakterens egendomligheter, har det inbilska Preussens itvermod ingenting förvånande. Det vill derpmot icke bli riktigt klart för fransmännen, hur förändrade preussarne äro sedan segern vid Sadowa. Fransmännen äro knappt i stånd att i sina östliga grannar igenkänna mma preussare, som för litet öfver 50 ar sedan kröpo för den lille korporalens rötter och nötte ut sina stöfvelsulor genom att löpa i de ryska dignitärernas dörrar för att bedja om hjelp, och som ännu för icke lång tid sedan utan knot medgåfvo att fransmännen voro dem öfverlägsna. Eu så hastig öfvergång från exemplarisk blygsamhet till fräck trätgirighet bör snart bringa de hetsiga fransmännens tålamod att brista. Vi, som äro ett mera kallblodigt folk, äro deremot vana vid sådana öfvergångar, hvilka uppenbarligen utgöra ett tillbehör till det tyska folkets medfödda egendomligheter. Vi minnas ännu mycket väl de tilldragelser, som fransmännens fördrifning från Ryssland medförde. Vi veta, hur mycken möda det kostade Alexander I att kalla den patriotiska andan i Preussen till lifs, för det att man der redan hade börjat vänja sig viddet transka oket. Det är yttermera bekant, att då Napoleon I, tackad vare Alexander I:s oböjlig: vilja, blef stött från tronen, ville de af fransmännen så ofta besegrade preussarne rifva Frankrike i stumpar och stycken. Derom vittnar denna preussiska karta, som Alexander I sedermera förärade Ludvig XVII . Sadana ha preussarne alltid varit, och sådana skola de ständigt förblifva. Såsom öfvervunna äro de ännu mer ljudlösa än stilla vatten, ännu ödmjukare än det spädaste gräs; som segerherrar känner deras ötvermod deremot inga gränser. Ar det väl derför så besynnerligt, om der då och då yttrar sig en benägenhet hos grannarne att dämpa den preussiska inbilskheten? Om Ryssland hittills tåligt funnit sig i Preussens öppna afsigt att vilja upphäfva sig till herrskare öfver Europa, så sker det för det första af den orsak, att Ryssland icke tror på möjligheten af att sadana ideer någonsin kunna bli verkliggjorda. För det andra vil Ryssland till intet pris ha något krig med hvem det vara må, och slutiigen hoppas Ryssland väl också i tysthet, att Frankrike ensamt skall förstå att visa Preussen tillbaka inom förnuftets gränser, hvilket verkligen dag för dag blir nödvändigare.