ge rn tt för henne haft något så tilldragande. Det! tillhörde en ung flicka, hvars små, hvita händer flitigt sysslade med penslar, färger, gummi, gröna blad och färgade, i olika fasoner klippta tyglappar. Kära Eva, sade hon, du undrar väl på att jag är så flitig på sjelfva heldagsaftonen, men ser du, den här bnketten är beställd tills i morgon, och utom det att jag alltid vill hålla ord, så behöfver moster pengarne, ty det är två helgdagar nu och man skall ha litet till mat, förstår du — mycket blir det väl ej, ty jag får icke mer än fyra riksdaler för buketten och två jag skyldig få bladen här och annat tillbehör, men två riksdaler är också pengar, och... Hör på, Sofie, afbröt Eva, du skall icke ett ögonblick tänka på den saken, t jag är skickad af mamma att bjuda er till middagen båda helgdagarne, dig och moster med, och jag kan väl aldrig tro att du säger nej. 30, det gör jag visst inte! Tack, du goda, goda Eva! Det blir en stor glädje att få vara tillsammans med dig den dagen. Hvad moster skall bli glad: Hon gret i går öfver att vi ej hade något att ge presten — nu far han mina två riksdaler — så roligt, så roligt! Ja, det tycker Jag med, och jag har hela tiden gladt mig åt detta. Då följas vi ät allesamman från kyrkan och hem till oss, eller hur? Det förstås; det är gudskelof icke så långt att gå, och vet du, Eva lilla, pastorn har pifvit mig ett par nya kryckor som äro så; ra — ser du, stoppade och klädda med marokin och så lätta sedan som en fjäder.s Och med dobbsko också, ser jag; ack hvad pastorn är god och hvad jag håller af honom, säde His Eva innerligt.