Aftonbladet – 15 juli 1868, sida 3

af något slag, och lilla Evas guldgula locka: som nu samlat sig till tunga, högt uppfästade flätor, behöfde visst ej förhöjas af någre band eller spetsar. Ett par hvita handskai och en vacker psalmbok hörde också till der nödvändiga utstyrseln, och fader Dahl had utlofvat att hans dotter den dågen skull bära vid bröstet den grannaste törnros, sou stod att få. . Dörren till salen öppnades sakta och Eve inträdde med den broderade halskragen i handen; hon såg allvarlig och tankfull ut ock hennes steg saknade den vanliga spänstigheten. Hon satte sig ned för att fullborda sitt lätta arbete, men nålen hvilade i hennes hand och sömnaden halkade ned på goltvet utar att hon märkte det. Hvad i all verlden tänker min lilla Eva på, som låter colleretten ligga så der på golfvet ?n Det var madam Dahl som halft förebrående yttrade dessa ord, då hon helt hastigt inträdde i rummet. Eva rodnade djupt, böjde sig och upptog kragen, men svarade ej. Fostermodren gick fram till henne, smekte hennes kind och upprepade sin fråga. Hvad tänker min lilla Eva på? Eva såg upp med en varm blick. Det så; ut som om tårar darrat i de Jjutva mörkblå ögonen, och hennes läppar skälfde då hor sökte tala. Men med en af dessa hastiga öfvergungar, som voro lilla Eva egna och son just utgjorde en icke ringa del af hennes tjusningskraft, skiftade de fina dragens uttryck, ett lätt smwåleende sväfvade öfver läpparne och hon sade glädtigt: Säg mig, manuna, hvarföre oi alla bestän: digt kalla mig Lilla Eva?... Det gör pappa och pastorn och alla som se mig — och Jag är miosann icky liten nus