Aftonbladet – 15 juli 1868, sida 3

Hon var också i sjelfva verket redan nästan fullväxt och så lång, att benämninger Lilla Eva, visst icke passade henne; mer madam Dahl tänkte inom sig, att hvar och en som såg den rena blicken ur dessa oskyldiga ögon, måste ovilkorligen tänka att der tillhörde ett barn. Jag vet ej, sade hon, hvarföre vi görs det, men bed Gud, barn, att alla som se dig ännu länge måtte känna sig kallade att sägs Lilla Eva till dig. Eva lutade sitt hufvud mot modrens axe och såg tankfullt framför sig. Åter kom de allvarliga, sorgsna uttrycket fram öfver hennes drag. Menp, fortfor madam Dahl, inte var de härpå du nyss tänkte, Eva? Nej, nej, det var — — Hvad var det? Ack — jag vet ej — jag vet ej om jag bör säga det — mamma blir kanske bars ledsen — Jag tror icke det — du har aldrig för gjort mig ledsen — skulle du börja dermec 1 dag? Jag har tänkt så mycket på — på detta stammade Eva och öppnade medaljongen mec det sköna porträttet uti. Någon frågade mig en gång om det var min — min rätta moders porträtt. Har jag dä verkligen haff ett annat hem, en aunan moder?, Madam Dahl vände henne ryggen utan att svara. Ack, säg mig, säg mig om detta var min mor — om hon lefver — hvar hon är — Jag visste att det skulle sluta sås, sade madam Dahl, som om Lon ej hört den unga flickans ord. Jag visste att hon skulle göra denna fråga en dag, och dock lät jag henne behålla denna olyckliga leksak!... O, i åratal har jag kämpat ned mig self År tft: