Aftonbladet – 15 juli 1868, sida 2

du haft nyckeln till vedboden? Vi ha sökt den hela morgonen. Eva stod stum af häpnad. Emellertid föll det henne ej en minut in att säga annat än sanningen. Den — den har — fru Fernlund, stammade hon. Hvad? sade Dahl med en skärpa i rösten som skrämde barnet, så hon darrande tryckte sig tätt intill modren. Se, så, min flicka, sade denna, var inte rädd — pappa är ej ond, blott orolig. Berätta nu vackert buru fru Fernlund kunde få nyckeln och hvar hon gjort af den, så är du vår lilla snälla Eva igen. Sålunda uppmuntrad, beskref Eva noggrannt allt hvad som föregående afton tilldragit sig, hvarvid naturligtvis också Emmas frånvaro kom i dagen. Uttrycket i madam Dahls ansigte bådade icke godt för denna sjeltständiga unga dam. Sedan hon slutat sin berättelse, vågade lilla Eva ej se upp, ty hon väntade sig väls diga, i hennes eget tycke välförtjenta bannor. Men till hennes stora förundran uteblefvo de alldeles. De bada makarna blott sågo på hvarandra med talande blickar. Slutligen sade Dahl: Herre Gud, den barmhertighet vi skulle hafva nekat har barnet af sig SR öfvat! Eva såg upp med strålande blickar. Ack, får hon bli qvar här, så länge? får bon det? Ja, barnet mitt, hon får det;, svarade trädgårdsmästaren, inom sig dock tilläggande att han skulle uppbjuda alla sina krafter för att med snaraste skaffa fru Fernlund en an nan tillflyktsort. Gudskelof att vi ingerting visste, så att vi med godt samvete kunde svara nej på alle