Aftonbladet – 15 juli 1868, sida 2

och tackade Gud af innersta hjerta för sin räddning. Det var längesedan hon så bedit och det föreföll henne bra underbart att Gud ändt i hennes väg en räddande engel — öfverhufvud var det underligt att Han ens kom ihåg henne, tyckte hon, då hon så försummat att göra sig påmint hos honom. Emellertid somnade hon denna afton med rördt sinne och de bästa föresatser för framtiden. Solen stod högt på himmelen andra dagen då lilla Eva vaknade. Hon hade blott ett oredigt minne af föregående dagens händelser och detta försvann alldeles vid åsynen af en ofantlig strufva och ett par stora karameller — minne af gårdagens förlofningskalas, som madam Dahl hemfört och som nu blänkte på stolen bredvid sängen. Eva pen ett glädjerop, hoppade ur bädden, häktade i hast på sig en liten kjortel, men gat sig ej tid att sätt. sina små fötter inågra slags skodon, eå ifrig var hon att få beundra sina skatter. Ack! hon hade aldrig sett så granna karameller som dessa, med sina brokiga omslag, prydda af herdar och herdinnor, hvilka 1 meniöst och beskedlivt utseende ötvergingo till och med sina respektive får, ehuru dessa senare naturligtvis på toilettens vägnar mäste stå betydligt efter. Slutligen mäste dock lilla Eva shta sina beundrande blickar från dessa herrligheter, ty någon kom in i rummet, för att se efter om hon ännu sof; det var fosterföräldrarne som inträdde. Med sina små bara, rosenröda fötter, trippade hon så lätt öfver golfvet fram till dem, kastade sig i modrens famn och tackade för gåfvorna. Bedan också Dahl fått sin tillbörliga portion tacksägelser och smekningar, sade hans hustru plötsligt: JAky var sannt, Eva Hilay icke har