Aftonbladet – 15 juli 1868, sida 2

L Söta Emma, jag hörde icke började on. Ja, jag säger ju det, vet jag, att hon inte hörde, och om jag nu blir sjuk, så är det Evas fel och då tycker jag madamen skall bli god på Eva... Ack, så ledsamt!, och Eva började gråta. Se så gråt, inte, Eva lilla, jag skall inenting säga — vi ska glömma alldeles bort et här — jag tror jag är litet bättre redan — och nu skall Eva äta sin smörgås och sin ölost, som jag skall koka i en fart, och in går lilla Eva snällt och lägger sig och tänker på ingen ting. Eva följde rådet och Emma satt hos henne tills hon somnade, sedan hon ännu en gäng uppmanat henne att glömma alltihop och ingentiog söga,. Att ötvertala henne till en direkt osanning, öfvergick till och med de krafter hvaröfver Emmas eljest rätt härdade samvete kunde disponera. Lilla Eva somnade snart, ehuru några gånger tanken på hennes riktiga mamman, om hvilken hon aldrig hört talas, framställde sig och icke gerna ville vika igen; men det dröjde dock ej länge förrän hon sof godt och så djupt att hon icke hörde, hvårken att fosterföräldrarne kommo hem, eller att man gick hårdt i dörrarne och talade högt. Hon hörde ej att några grofya karlröster ifrigt frågade efter tru Fi ernlund, icke heller Emmas försäkran att hon ej på hela eftermiddagen varit med sin fot utom dörren och följaktligen kunde intyga att den efterspanade ej varit med sin fot inom densamma De frågande nöjde sig emellertid icke riktigt med detta besked, utan gingo, till madam Dahls stora förtrytelse, genom alla rummen, hvilkas nyskurade golf illa tilltygades af devd re stöflar, sökte länge på vinden osb fördradg envisst utb tuslippas i en liten