Aftonbladet – 15 juli 1868, sida 2

Jag vet inte; den har jag alltid haft. Det är en sådan liten vacker tafla inuti — se, så här skall den, öppnas. Åh, så vackert! Ar det Evas riktiga mamma, detta? sade fru Fernlund, förvanad betraktande porträttet af ett ovanligt skönt fruntimmer. Ne-ej — jag tror inte det — det har aldrig någon sagt. Jaså — nå, ja — olikt är det inte i alla fall,, mumlade fru Fernlund, men di vill väl inte att hon skall veta af någon annan far eller mor än di sjelfva — och så godt kan det vara också. God natt, lilla Eva, Gud välsigne henne nu och i allan tid! tala iute om för jungfrun att jag är här, Eva sprang upp till boningshuset, glad och lycklig i medvetandet af att den stackars gamla och hennes barnbarn icke längre behöfde vandra omkring i regn och blåst. En häftig bultning på porten jemte jungfru Emmas gälla stämma underrättade henne att detta unga fruntimmer nu ändtligen ansåg en fjerdedels timma hafva tilländagatt sedan hon begaf sig bort, och Eva skyndade att öppna för henne, inom sig undrande hvad slags ursäkt Emma skulle förebära för sin långa frånvaro. Till hennes ytterligare förvåning utbröt den näbbiga jungfrun i förebråelser och klagan. Hvar i Herrans namn håller Eva hus, som inte hör när man bultar på porten?, sade hon. Och här har jag fått gått hela eftermiddagen i blåst och regn och inte kunvat slippa in — åh jag är alldeles utfrusen I jag har bestämdt förskylt mig — jag blir sjuk. Dessa farhågor mötsades visserligen af Emmas högröda kinder och ganska friska utseende i Utrigt, men terpå tänkte icke lilla