Aftonbladet – 14 juli 1868, sida 3

Herre Gud, det är ju jag — fru Fernund — söta Eva. Åh, kors, nu känner jag igen rösten, ropade Eva glad och började ifrigt arbeta med det tunga låset. Stig in, stig in,, tillade hon då porten. ändtligen sprang upp. Det var riktigt roligt att frun kom, för jag ir alldeles ensam. Nå, Gud vare lof för det; stäng dörren väl, min engel, mycket väl. Tyst lilla Oscar, sade hon till en liten gosse af ungefär två års ålder, som hon bar på armen, nu äro vi ju under tak, gudskelof. Mat! Mat!, stammade den lille. Ack, han är hungrig, stackaren! Ja, han bar mgenting fått stort, sedan i morse; nog har jag litet pengar, men jag har icke våsat mig ut för att köpa nagot, och bu rikigt smög jag mig hit; ser hon, lilla Eva, let är några som jag inte vill ska se mig, y — men,det är detsamma, det förstår itite va ändå. Om jag nu bara visste hur jag skulle få litet mat åt det här stackars barnsräket De äro borta allesammans och mamma var alla nycklar med sig, utom skänknyckeln, ch den tog Emma.n Om jag fick göra upp litet eld, fortfor ru Fernlund, så kunde jag koka äggöl, för ag har två ägp i min korg, men då skulle ag ha litet dricka, och så några skorpor ät JOSSen...n Det. finns på magasinet här bredvid.s .Ja, lilla Eva. men jag törs inte ut för de ler som lura på mig, ser Eva.s Men jag kan gå efter det, jag är inte ädd för att någon skall se mig,, sade varnet... Gud välsigne henne, lilla Eva, vill honverkligen det? Se hör är pengar., (Forts.)