Aftonbladet – 14 juli 1868, sida 2

LILLA EVA. Berättelse af MATHILDA. Men hon hade icke velat det så, hans hustru; hon hade missförstått hans välmening, misstydt hans deltagande. Ja, det var nu icke värdt att tänka derpå längre, det var bäst att gå hem och försöka vara lugn och vänlig och glömma sin missräkning. Kanske hade han sjelf också orätt, ty han hade icke så mycket tänkt på det fattiga barnets fördel som på sin egen, på den glädje han skulle hafva af sin goda gerning. Ja, ja, vi äro ena stackare allesammans! Och nu skulle han gå hem. Han såg på sin klocka — hon var tu. Middagstimman länesedan förbi och ingen visste hvar han var! ågot dylikt hade aldrig förr händt och utan tvifvel skulle hans hustro vara riktigt orolig. Derna lilla omständighet bidrog mer än något annat att lugna honom och han återvände skyndsamt och med lättare sinne till hemmet. Han gick direkte in i salens. Bordet war dukadt, men ingen var der. Han gläntade på sängkammardörren och såg sin hustru stå derinne, lutande sig öfver sängen och med hopknäppta händer. Han gick helt sakta in, närmade sig henne och öfver hennes axel. I sängen läg ett sofvande barn och madam Dahl böjde sig öfver barnet och framhviskade en bön, medan stora tårar rullade öfver hennes kinder. Dahl hade så när uppegitvit ett glädjerop, men han hejdade sig och lade blott sakta sin arm om hustruns fit. Hon vände sig om helt stilla, utan öf7 öv A. B. vr 157 och 8