Aftonbladet – 14 juli 1868, sida 2

den lilla främlingen, men äfven detta hade hon ålagt sig att tyst föredraga och vänja sig vid, som en ytterligare botgöring och till bevis på uppriktig ånger. Ty hon kunde ej glömma huru mycket hon lidit, huru mycket de båda redan HKdit, och, om hon ej i tid hejdat sig, hade kunnat komma att lida genom de misstankar hon nu så väl visste vara alldeles ogrundade, i följd af de upplysningar hon af den lillas vårdariona erhållit. Dessa voro visserligen ofullständiga, men satte dock utom allt tvifvel att lilla Evas far och mor båda voro af en ganska upphöjt samhällsställning. Hon hade mot riklig betalning blifvit inackorderad hos en qvinna, som var hennes amma och ömt vårdat henne. Men under det senaste året hade inga penningar erhållits; den person, som förut utbetalat dem, var spårlöst försvunnen, och den fattiga hustrun kunde ej längre till egna barns förfång behålla sin hlla älskling, utan hade derföre sökt få henne till nägon annan. Allt detta visste madam Dahl, och i början hade hon mycket grubblat derpå, mycket undrat hvem den hjertlösa moder kunde vara, som så öfverlemnade sitt barn helt och hållet åt andras barmhertighet. Småningom upphörde hon dock att tänka derpå, småningom försvann den känsla af bitter smärta, som i början barnets blotta åsyn förorsakade henne; hon fästade sig ömt vid den liila, hon nästan glömde att Eva ej var hennes egen dotter, och då hon pu tänkte på sin lilla ljuslockiga engelo, som hon alltid i sitt sinne benämnde det bortgångna barnet, var det ej mera med denna stickande känsla af öfvergitvenhet, som förut alltid utmärkte hennes sorg. Den blef stillare, mildare, och så blef äfven småningom hennes eget sinne, Dahl kunde ej undgå att märka deta, och