Aftonbladet – 10 juli 1868, sida 2

I Sedan kom den unge presten ofta till Dahls icke blott för blommurnas skull, utan emedar han snart lärde sig att ganska högt värders dessa båda redliga menniskor, synnerligast mannen, hvars sällsporda godhet, förnöjsamhet och undergifvenhet för Guds vilja för enades med mod och karaktersfasthet i hög grad. Hans hustru var icke så litet häftig och stundom litet skarp i orden, meni grunden var bon dock en god och hjelpsam menniska, som ej hatade något annat än oordning och lättja, men dessa ting hatade hor också så det förslog, Fö ä makarne tillegnat sig en v för deras s ovanlig bildning, till hvars kande pastorns böcker och umgänge icke obetydligt bidrogo Emellertid hade den goda madam Dahl just ingenting emot att ibland få böra litet nytt om sina vänner och grannar, hvarföre Lon umgicks med ett par fruar, som hennes man utan vidare kallade sqvallersystrar., hvilka med allo makt :ille öfvertala madam Dahl att utbyta sin enkla mössa och svarta sjalett iot en grann batt, för att derigenom erhålla den oskattbara lyckan att få kallas fru. Det påstods att madamen mer än en gång funnit sig bländad af dylika lysande taflor, men när bon i sin ordvivg upprullade desamma för mannen, blef hans svar utan undantag alltid detsamma: Min mor var ingen fra och min hustru biir det ej heller, så länge jag lefvern Och med en liten sock måste Gustafva Dahl alltså fiona sig i sitt öde — ehwu det allt syntes henne hårdt, ty nog kunde hon fått heta fru likasåväl som hennes väninna, fru Fernlund, hon som höll näring snedtomot, och som alltid skuttade in till Stafva Dahl; å snart bon såg trädgårdsmästaren gå ut. När han var hemma vågade sig fru PFern4 lund aldrig dit, ty af alla ssqvallersystrarnes