Aftonbladet – 10 juli 1868, sida 2

J fästa sig dervid. Men Dahl borde se på flicI kan först innan vi tala om saken. Visst, visst, men huru det skulle gå till... Följ mig ett stycke på väg, då jag går hem skola vi göra upp huru vi skola ställa till det. Men se der kommer madam Gustafva med kaffet. Kaffet serverades direkte ur den blankskurade pannan, hvilken bokstafligen sken som en. sol, ty Gustafva Dahl var icke den, som hvarken af sorg eller nägot annat afhölls fram ordning och skick i sitt hus. Pastorn prisade kaffet och hvetebrödet, som han jemförde med det bans egen mor henima på landet brukade baka, samt förstod snart med sitt vänliga samspråk återkalla det glada uttrycket i sitt värdfolks ansigte, ehuru på hustruns panna sorgemolnet dröjde i det längsta. Sedan kaffet var drucket besags och beundrades alla trädgårdsmästarens doftande skatter tills det var tid för pastorn att taga afsked, ty han var bortbjuden på ännu ett ställe, dit han också lotvat komma, sade han. Dahl tog äfven sin hatt; han skulle följa pastorn ett stycke på vägen. Nu är att säga huru den fine, bildade mannen, som den tiden var pastorsadjunkt i Maria församling, kommit att så der vumgås med trädgårdsinästaren. Den förre var nemligen en stor blomsteriälskare och hade ofta med beundrande blickar beskådat de äf blommor uppfyllda fönstren i det lilla huset vid — vid Gröna gatan var det; jä — och kuode aldrig gå derförbi utan att stånna och se in. Trädgårdsmästaren och Hans hustru voro gudfruktigt fölk, som ofta gingo i kyrkan, och derföre kände de igen pastorh, som de Inånga gånger Hört predika, och en da gick Dalil ut öcl bad pastorn komma in oc se på höns blommor. Bjudnin sej antogs med tacksamhet öch så var okantskapen gjord.