Aftonbladet – 9 juli 1868, sida 3

Midt under min lycka och då jag reflekterat öfver Celies utomordentliga egenskaper har jag ej kunnat underlåta att erkänna, det Montroger varit den oskyldiga driffjedren till de stora meriterna hos henne och de stora fröjderna som blifvit mig till del. Efter ett halft års vistelse i södern, funno vi att det skulle vara nyttigare för Celie att inandas nordens luft. Hon blef der snart alldeles återstäld och kände sig lycklig öfver att vara i närheten af tant, som var en mor för henne likaväl som för mig. Montroger tycktes mycket belåten med sin lott, och hans hustru missbrukade icke alltför mycket sin makt. Förtjust öfver att vara rik, slösade bon icke så särdeles med sin förmögenhet för att kasta sig in i verldens lysande hvirfvel, kanske mycket derföre att hon fruktade det man, till hennes nackdel, då skulle jemföra henne med Celie. Säkert var hon ofta afundsjuk på den obestridliga öfverlägsenheten hos min hustru, som dock sjelf syntes så föga stolt deröfver, men hon gjorde emellertid sitt bästa att icke visa det och företog sig ibland att handla som en ganska förståndig och allvarlig fru. Hennes man, som såg nätt och jemt hvad hon tillät honom att se, trodde att hon var alldeles ofantligt klok. Hon är det verkligen också, sade tant fast inom ett visst område. Och ett ganska inskränkt ändå, tänkte jag för mig sjelf. Vårt giftermål hade under ett par, tre månaders tid utgjort ett allmänt samtalsämne i Canielle, men då vi sjelfva kommo dit, hade de flesta redan talat ut och de öfriga omnämde saken endast med det lugn man egnar en redan fullbordad handling. Ja TRI KL ERE 3