Aftonbladet – 9 juli 1868, sida 2

isponerade öfver honom såsom sin egendom och att hon verkligen fästat sig vid honomi känslan af hans svaghet och sin egen kraft. Detta sätt att älska förbryllade alldeles tant, som icke begrep att man kunde gifta sig utan svärmeri, men det var emellertid ett faktum, för hvilket hon måste böja sig. Montrogex var så ihärdig och uppriktig i sitt frieri, att tant såg sig nödsakad att för sina bekanta i Paris och Normandie tillkännagifva sin dotters förestående förening med honom. Ernestine ville att bröllopet skulle stå i Normandie, så att man der måtte ha tillfälle att se det hennes brudgum hvarkep bleknat eller magrat af all den förtret herrskapet Malbois genom sin tunga kunnat åstadkomma. Celie var ännu icke så frisk, att hon kunde lemna södern, men jag beslöt mig för att under ett ar dagar lemna henne i Bellacs och Stephens vård för att bivista min kusins särdeles 1ysande bröllopsfest. Fröken Malbois, den hon förkrossade med sin lyx -och sina diamanter, torkade synbart ihop af afund och kunde icke en gäng: tröstas af unga Thoronay, ehuru denne alls icke syntes otröstlig. Så snart jag återvändt till. Celie, tillkänpagåfvo vi för vara vänner och bekanta vår förlofning och snart förestående bröllop; de första värdagarne, som äfven firades. Ändtligen voro vi då lyckliga, utan buller, utan uppseende, stilla och rent som vi borde vara det. Celie hade varit nära att med sitt lif betala den beundransvärda mildheten i sina vatorliga böjelser och den outtömliga ömheten i sin själ. Kunde väl jag vilja göra henne en enda förebråelse för den tid jagidit och väntat, jag, sor var hänryckt af denna oändliga godhet, detta tjusande, tinderifna behag hos en gvinna, som hade kutinat I flängb sig rutt uberbentles hvilket Ufverlättsna