Aftonbladet – 9 juli 1868, sida 2

tant och bad henne om ett samtal på Plantier. Som hon fruktade att jag ej skulle vil lemna Celie för att följa henne dit, bebal hpr sig åstad ensam, utan att uppgifva egentliga skälet hvarför höm for. Då hon återkom, omtalade Hon dereinöt allt: Mont roger hade synts henne allvarsamt förälskad ck alls icke angripen af något rus, om-ej af kärlekeks. Han hade varit blek och litet nervös; men för öfrigt baft god hållning. Hon. berömde hans grannlagenhet att icke la näftint Oelies namn. Det tycktes som om han aldrig hyst hågra anspråk på hennes egande eller som om ban helt och hållet glömt dem han haft. Utan att nämnä fiiitt Hamn, lät tant honom veta att hon ade Föda på bans och Ernestines sammanträffande i parkett, vök han sökte icke att trskuida sig. Det här varit ganska orätt, medgaf han, och jag erkänner att mitt Hf; ända till den dag jag lärde rätt känna ÖH värdera er dotter, varit en kedja af fel och misstag, dem -hon förmått mig satt till fullo bikta för sig. Hon har öppnat mina ögon, hon har skapat hos mig ett nytt samvete, och mitt fraintida lif skall bli bättre om hon värdigas åtaga sig det.n — Tant tillstod att hon låtit fängsla sig af hans försäkringar, som tyckts henne så uppriktiga, hvarför hon ej heller bestämdt sagt nej. Hon påstod sig tvifla på Ernestines sympati för honom och hade lofvat att rådfråga henne härvidlag, utsträckande tiden för sitt eget medgifvande så långt som möjligt, för att försäkra sig om hans moraliska förbättring, den han sjelf tycktes anse som ep redan gifven sak. Ian gaf sitt hedersord de att under denna tid ka göra sig skyldig till någon anmärkning. ; 4 Huan. bl först öre Hun syntes icke mera