Aftonbladet – 9 juli 1868, sida 2

: Jag önskar ingenting högre, svarade Erpegind stolt, : et var omöjligt att bryta en så bestäm katakter ck törn bt Åh laght hjärta, ak fe i tysthet och var mycket villrådig om vad hon borde göra. Hon kunde helt naturligt, Ju så mycket eimot Montroger som jag Och hade desshtom retat bä gäng hylst den tanken, att se Ernestine söm hans höstru. Hon återkom ännu eh gång till denna tanke, jödd och tvungens, orolig och SÖ sen, eh åtah att fullkornligt uppgifva IFE nestines fasta tro på att kunna af Montroger göra en annan menniska. Händelserna, som spela eh så stor roll i verlden, gåtvo emellertid rätt åt åfhintHradets dotter, som tant, då hon stundom var sorgsen och förtviflad, kallade sin Ernestine. Det bref, sor Montröger i utbyte mot min kusins lade i det ihåliga trädet, var an en förklaring och lydde ungefär så är: Min Gud, hvad skall jag taga mig till! Jag får icke se er mera, säger ni? Men, det är ju obarmbertigt, det är så att det kan beröfva en menniska förståndet! Hvem skall nu tala med mig om henne? Hvem skall hela mig, genom förstånd och godhet, från en passion, som gjort mig så brottslig och så olycklig? Ni har då intet medlidande? Ni begriper då icke att utan er skall jag äterfalia i min sinnessjukdom? O, haf tålamod, rädda mig, jag besvär erlb etc. etc. Det gick alldeles som jag förmodadel log Ernestine sedan. hon uppläst brefvet för oss. Skönt! nu :skrifver jag icke mer, aldrig en bokstaf! Jag kommer icke att sätta min fot i parken hätdanefter, sedan allt går så fer öpskan., . . Ti Haber Härgftör skröt Munteoper til