Aftonbladet – 8 juli 1868, sida 3

romantiska sjön Åklången utbreder sina täcka I skuggrika stränder. Vi tro oss icke gå för långt, då vi påstå att utsigten från HåfveIruds tempel, om den icke öfvergår, väl kar jemföras med den från Trollhättans. Mar får ej ofta här i verlden se en sådan tafla a på samma gång vild romantik och idylliskt ugn. Under alla dessa irrfärder här och der i backarne har emellertid tiden långt framskridit och klockan är 129 på dagen, när vi ånga in i den lilla täcka Aklången, en helt smal men mycket djup insjö (största djupet 102 fot), hvars af blandad löfoch barrskog omkransade, leende stränder förbereda oss på de utomordentligt vackra landskapstaflor, hvilka det ännu återstår oss att beundra. Hunna ett stycke fram på densamma göras vi 7 märksamma på en rätt egen omständighet. Då vi vända oss om för att betrakta den väg som passerats är det oss nemligen platt omöjligt, äfven med tillhjelp af en god kikare, att urskilja utloppet vid Håfverud, så smalt och omärkligt är detta. Aklången, som är endast 19 mil lång, liknar för öfrigt mera en flod än en insjö. Den befares på en längd af c:a Ya mil, hvarefter man genom en kanal och en sluss vid Buterud — hvarest baron S:t Cyr en gäng förut gjort ett misslyckadt försök att gräfva en kanal, hvaraf ännu spår synas — kommer upp i en annan liten, 94 mil. lång sjö, Råvarpen. Kanalen har åstadkommits dels genom utfyllning af en lång jetee (dameller strandvall) mot dervarande ström, dels genom gräfning och sprängning samt är till sammans med slussen 1800 fot lång. Vid Buterud har man till höger en liten oändligt täck och poetisk vy, en skogsfors som brusar fram under skuggiga löfhvalf,så täta, att middagssolen endast med möda får tillfälle att kasta sitt guld öfver dess skummande silfver. Råvarpen företer ungefär samma behagliga anblick -som Aklången. — Det är samma om vexlande vegetation, samma tvärbranta skogiga stränder, hvarest endast undantagsvis menniskoboningar framskymta, samma egendomliga färgton i landskapet, samma skiftningar från ljusaste grönt till mörkaste blått. Konversationen på däck förstummas nästan helt och hållet under denna romantiska passage, och resenärerna försjunka i poetiska drömmerier, ur hvilka de först väckas vid den något prosaiska, men för en och annan alldeles icke ovälkomna, magiska formeln: Frukosten är serverad! Man må våra huru poetiskt stämd som helst, så kan man dock omöjligt lefva åf solsken, gröna skogar och vackert väder, och efter morgonens alpvandringar smakar lilla frukostrispen overmaade behageligt Som sig bör undanstökas den dock så fort som möjligt, lifvets prosa under däck får icke inkräkta alltför mycket på naturens poesi der uppe. Snart befinna vi oss på däck igen. Farten öfver Råvarpen är slutad, vi närma oss det genomskurna näset vid Katrineholm med en kanal och en sluss af tillsammans 700 fots längd. Från landsvägen till höger nalkas tvenne åkdon i skarpt traf. Vagnarne och ångbåten hinna fram precist på samma gång och från de olika fortskaffningsanstalterna, landsvägens och kanalens, utbytas hjertliga välkomsthelsningar. Det är Baldersnäs åldriga men ännu ungdomliga patronessa, enkefru Elisabeth Wern, f. Melin som, omgifven af äldre och yngre, qvinliga och manliga anförvandter, här möter och välkomnar älskade söner och sonhustrur från Göteborg. De glada grupperna förenas så småningom ombord på Laxen, der vederbörlig presentation försiggår och sällskapet inbjudes att tillbringa återstoden af den herrliga sommardagen på Baldersnäs, dit man nu endast har c:a 1 timmas väg. Laxen, rusar med ilande fart genom en mindre, skogomkransad hölj och kilar i rappet in i kanalen vid Långed, som; 5 slussar mberäknade, har en längd af 3600 fot. Fem slussar! Det är för mycket att vänta på ombord, då man i stället för att sitta och glo på de fuktiga slussväggarne kan få göra en romenad i den herrligaste natur. Den yngre elen af ressällskapet begifver sig också i land och öfver nästan alltför poetiskt-primitiva broar och spångar färdas man nu än öfver, än vid sidan af en väldig skogsfors, genom en trakt, hvarest en. Edvard Bergh eller Alfr. Wahlberg icke skulle länge behöfva leta efter hänryckande motiver. Efter c:a 10 timmas promenad äro vi åter framme vid kanåälen i närheten af Långbron och här afvaktar sällskapet Laxens ankomst. Denne dröjer ännu en god stund tills slutligen dess välkända blå och gula Mage visar sig på afstånd. . Innan kort är sällskapet åter kompletteradt och sedan ännu en liten: hölj, och en kort kanal med en sluss vid Långbron, af tillsammans 700 fots längd, passerats, känner Laxen sig först riktigt i sitt element, ty nu är han inne i den herrliga sjö, hvaraf han fått sitt namn, perkan bland sjöarne på Dal, den tjusande vackra Laxsjön. De förut passerade sjöarnes och deras stränders intågande melankoliska stillhet är här förbytt till en liflighet, som genom kontrasten blir så mycke mera i ögonen fallande. Just som vi kommit in på sjön möta vi, för första gången sedan vi lemnade Wenern, en seglare, som med fyllda, snöhvita dukar glider fram som en svan öfver vågen. Rundtomkring..på de -hänförande vackra stränderna framtitta prydliga landtegendomar, vid ändan af sjön glänser Billingsfors kyrka mellan träden, nu synas bruksbyggnaderna, nu sjelfva egendomen, Billingsholm kallad, der till höger reser sig vid stranden en hög tornlik gråstensbyggnad, det är skogspaviljongen vid Baldernäs, ännu några minuter och Laxen lägger till vid den med svenska och norska flaggorna smyckade landstigningsbryggan till detta, som Lignell i sin beskrifning öfver grefskapet Dal säger, af näturen och konsten i förening så rikt begåfvade herresäte. och nu nedlägga vi pennan för 3 dag tv RaldarsnärR förtienar väl ett kaänitel