Aftonbladet – 8 juli 1868, sida 3

5. I grus och aska, två andra till en del nedbrun: S nit samt åtskilliga mer eller. mindre skadats It i i UTRIKES. FRANKRIKE. Finansministern Magne besvarade den 2 den4 nes det tal, som Thiers föregående dagen I hållit. .) Enligt ministerns åsigt måste, om freden skal varaktigt upprätthållas, antingen hela Europa af rusta, eller Frankrike väpna sig lika starkt som de öfriga folken. Dertill är naturligtvis nödvänI digt, att dess finanser befinna sig i ett ordnadt ) skick. , Så illa, som Thiers framställt det, står det tI dock icke till med dem. Det är ett mycket fantasirikt påstående, att statsbristen för år 1869 DR går till 300 millioner och att den rektifikativa bud,j geten skall bli alldeles ofantlig. Budgetensindelf) ning i 5—6 fack har fördelen af större tydlighet och beqvämare bokföring. Den utomordentliga budgeten har alltid funnits, emedan de utomordentliga utgifterna alltid måste betäckas genom I utomordentliga inkomster. Detta är ingen nyhet; I Jalla andra regeringar hade det på alldeles samma I sätt. Då Thiers kallar den af regeringen och utI skottet uppställda budgeten en Budget de conI vention, så måste den af honom sjelf uppställda : kallas en Budget de Timagination,. Thiers hade kallat budgeten för regeringspolitikens fotografi; :l men man måste äfven betrakta medaljens frånI sida, och sedan man visat utgifterna, måste man J också tala om de storartade resultat, som upp;J nåtts. Efterverlden skall i sin rättvisa skänka reI geringen sin hyllning för de stora förmåner, hon ) tillförsäkrat landet. Utan tvifvel skall ej allt vara Jafslutadt år 1870, ty man afslutar aldrig allt. De I på hvarandrå följande generationersa skola fortsätta det påbörjade verket och den ena efter Iden andra utföra arbetets och framåtskridandets 1 stora lag. Thiers begärde att ännu en gång före den Tallmänna debattens slut erhålla ordet för att I genmäla Magne, hvarpå Olivier fick ordet: Han ansåg finansministern ha håft för afsigt, att väcka en känsla af tillfredsställelse i kammaren. Hos honom hade detta mål icke vunnits. Regeringens finanssystem är en fortfarande liquidation, utan afseende på hvilken minister, om Fould eller Magne står vid styret. Faktiskt ha sedan 1852 de nya inkomsterna icke räckt till för de nya utgifterna. Detta kommer sig deraf, att man på samma gång vill utveckla fredens och krigets hjelp-; källor, på det att man må kunna såga, att man såsom regering är i stånd att göra allt. Deri ligger det onda, Men man kunde omöjligt SE att finanserna äro nog starka för att motstå dylika öfverdrifter. Tal. ansåg det icke lofligt att för sådana saker taga sin tillflykt till lån. Om man ville göra sådana utgifter, måste mananlita beskattning. . Men man fruktar att göra folket missnöjdt. Man vältar den tunga bördan på framtiden, men man skall dock nödgas återkomma till beskattningen och derefter till allehanda hjelpmedel, om icke till bankrutt, åtminstone till pappersmynt såsom i andra länder. Hvad rustningarne utomlands ångår, så ha de i tal:s tanke endast blifvit framkallade geiom de farhågor, Frankrike ingifver. . Må vi derföre, sade han, inskränka våra stora rustningar, alla folk skola då göra på samma sätt, och vi skola ha de bästa finanser. Men regeringarne förstå aldrig att fatta bestämda beslut och förmå icke befria sig från sin arfsynd egensinne och obeslutsamhet. En korrespondent skrifver den 3 dennes till Kölnische Zeitung i anledning af denna debatt: Med allmänt erkänd skicklighet förstod i går finansministern Magne att på sitt flöjtveka sätt utleta svagheterna i det Thierska anfallet mot den kejserliga finanshushållningen, för att för Julidynastiens exminister framhålla hans mer eller mindre frivilliga misstag. De nuvarande förhållandena med deras anspråk och lifsvilkor en gång medgifna, är det omöjligt att hitta på ett kraftigare försvar för det rådande finanssystemet, än det Magne här åstadkom. Hans moderata och ändock från små malicer icke fria ord, hans formella medgifvanden, kunna just derföre att de mera angingo form än innehåll, knappt förpligta till någonting på allvar. Alltsvar anlagdt på att göra kammaren, som ju i botten ingenting bättre önskar än att bli öfvertygad i kejserlig anda, vänligt stämd och frambringa en angenäm temperatur. Men då uppträdde Ollivier och stack först riktigt sonden in i såret. Hvad Thiers, som dock i botten endast är en oförbätt terlig Chauvin, icke hade. velat säga, hvad Louvet och Talhonet icke vågat säga, och hvad slutligen Garnier Pages med sitt mystiskt demokratiska uttryckssätt redan antydt, det uttalade Ollivier fritt och öppet såsom den kejserliga regimens kräftsår: vacklandet af och an mellan fred och krig, utan att det fanns moraliskt mod att afgjordt förklara sig för det ena eller andra. Ollivier slog onekligen spiken på hufvudet, då ban visade, huru landet snart icke längre skulle kunna bära, ätt dess budgeter beräknas på samma gång för ett krigiskt folk under vapen och på en nation, som skall öfverhopas med fredens konster och välsignelser. Detta på samma gång kunde landet omöjligen uthärda, och ett val mäste slutligen göras mellan krig och afväpning. Det är kanske första gången, som det i tydliga örd i en fransk kammare uttalats, att endast fruktan för Frankrike. afhåller grannländerna från spontana åtgärder i beväpningsfrågan, men de skulle säkerligen följa Frankrikes exempel, om detta land afväpnade, såsom de äfven gjort nyligen vid bysättningstvångets afskaffande. Ollivier profeterar, om icke bankrutt, åtminstone Österrikes och Italiens skymfliga nödhjelpsmedel, om också icke nu, då det ännu är tid att hejda sig på den utförsbana, på hvilken man tydligen befinner sig; men man måste förutsätta, att representantens för Paris röst äfven denna gång varit en ropandes i öknen, ty det är otvifvelaktigt, att der finns en majoritet, som utropar med representanten Haertjens: Jag beklagar djupt denna budget, men jag voterar den, emedan jag betraktar den såsom extraordinarie, och tvår föröfrigt mina händer i oskuld! Så och icke annorlunda skall totalresultatet bli af debatterna, hvilka slutligen blott kunna tjena till att illustrera ordspråket: Den, som icke tager råd, den står icke att hjelpa. Den 3 dennes uppstod återen skärmytsling mellan Thiers och Magne; hvilka båda upprepade ungefär hvad de i sina förra tal andragit. Thiers stod fast vid, att den årliga statsbristen är 200 millioner; att inrättningen med flere budgeter har till ändamål att dölja sanningen; att de utgifter, som kalJas utomordentliga, till och med de för vapenförändringarne, till följd af vetenskapens oafbrutna framsteg äro mycket ordentliga, som förnyas periodiskt, samt slutligen att ur denna ställning härflvter en sväfvande skuld på