Aftonbladet – 7 juli 1868, sida 3

Ni får icke se mig i afton — ni får aldrig se mig mera. Mamma misstänker visst något. Men se här emellertid min bulletin: vår engel blir allt bättre och bättre. Ni kan således förhålla er stilla hädanefter, så mycket mera som det minsann icke lär vara för min skull som ni kommer i mörker och hemlighet att undersöka det himmelska trädet. Det börjar bli kallt om aftnarne och jag har icke lost att ådraga mig snufva för edra vackra ögons skull, hvars tårar jag aftorkat. Det olycksaliga barnet! utropade tant förtviflad. Att ha för sig rendez-vous midt för näsan på oss! Det var intet under att att hon ej fann tiden lång! Romanen tycks dock vara temligen oskyldig å hennes sida, menade jag. Men Montroger är en usling, ett nöt. Det är tid på att tukta honom. Du vill då döda Celie, utropade tant och sammanknäppte sina händer. Alltjemt hotelser om denna osaliga duell! Det är förfärligt och jag dör af förskräckelse jag också. Min tants smärta lät mig återkomma till mig sjelf. Jag lofvade henne att skona Montroger som ett barn och att bemöta honom i öfverensstämmelse dermed, samt att icke komromettera Ernestine genom att -gifva offentighet åt min harm. Men deremot kommo vi öfverens om att Ernestine behöfde sig en lexa. Också visade henne tant följande dagen brefvet, med tillägg att jag ämnade begära af Montroger en förklaring öfver hans uppförande emot oss. Ernestine syntes. ett ögonblick helt öfverraskad och ville i förtreten att jag skulle tillkallas, så att hon finge förklara sig inför oss båda. Nu är du alltför lycklig., började hon, satt ha funnit en förevändning för att göra dig vitt en besvärlig rival. Var så god! Men Jag vill bara göga att jag tänker tala om allt