Aftonbladet – 7 juli 1868, sida 3

tjusande, uppmärksam, behagligt glad, till och med, tvärtemot sin vana, benägen för studier, och var isynnerhet betagen i den gamla parken, hvarest hon tillbragte hela timmar i schweizerhyddan med att läsa. För resten roade hon sig med att i de ljumma, dimmiga oktoberaftnarne svepa in, sig i sin mantilj och sväfva omkring som en skugga från parterren vid slottet och upp till tornet som dominerade klippan. Bäst det var kom hon igen, talade leende med oss genom salsönstren och återvände straxt för att föreaga hvad hon kallade sin himmelsfärd. Ofta upprepade hon denna gymnastik. Celie var förtjust öfver hennes vackra och friska utseende och tant var stolt deröfver. För min del bemärkte jag att hon för hvarje gång hon försvann, dröjde allt längre borta, samt att hon, då hon återkom till terrassen, lät framskymta en viss försigtighet och orolig brådska. Jag föregaf då för henne att jag hade brådtom att skrifva och lemnade salongen utan att hon misstänkte något. Helt tyst smög jag mig ut i parken och följde henne på afstånd. Hon gick emellertid icke upp till tornet utan i schweizerhyddan, der hon stannade några minuter, hvarefter hon åter kom ut och styrde sina steg mot ett stort träd, som lutade sig ut öfver muren, och i hvilket hon dolde ett bref, det jar bemäktigade mig så snart hon gått undan. Efter några minuter kom en bonde och tittade forskande ned i trädet, men aflägsnade är efter mycken undersökning. Jag kunde icke se hans. drag; . men hans något tunga steg och häftiga andhemtning kom mig uvilkorligt att tänka på Montroger. Då Ernestine gått till sängs om aftonen, lemnade jag brefvet åt tant. Det hade hvarken adress eller underskrift, men stilen var Ernestines och innehållet följande: