Aftonbladet – 7 juli 1868, sida 2

med att hon icke kunde lemna den sjuka.l. Båda två voro uppretade emot honom och kände att de icke skulle kunnat tala med honom utan att förebrå honom hans uppförande. För min egen del var jag ursinnig å honom och svor att! döda honom om Celie icke blefve räddad. Ernestine åter, som icke kunde begripa allt detta, utan ansåg det för en stor grymhet, fick för sig — vare sig att hon leddes af godhet eller nyfikenhet — att hon skulle begagna sig af den allmänna oredan i huset samt gå ut och tala med Montroger, åt hvilken hon också sade att Celie var allvarsamt sjuk. I det ban tackade henne för hennes välvilja, öfverhopade han henne med frågor och erfor af hennes öppna och obetänksamma svar, att jag var qvar hos den sjuka och tänkte stanna qvar alltjemt. Men Ernestine insåg snart följderna af sin obetänksamhet, ty Montroger blef både förargad och förtviflad samt afundsjuk framför allt och sade henne under inflytelsen af denna sinnesstämning, att min plats vore hos tant och hos benne och icke annorstädes. Han envisades att slippa in och bad henne taga på sig detta brott mot m:r Bellacs order, hvars rättmätighet han dessutom icke erkände. Ernestine tyckte att han hade rätt och att hans gamla vänskap kunde fordra denna medgift och lät honom derföre komma in i slottet. Men väl inkommen, förskräcktes hon öfver sitt tilltag, ehuru hon ej begrep till fullo den djerfhet hon begått, och bad honom dröja i vestibulen, hvarefter hon skyndade till sin mor, för hvilken hon omtalade allt, under förklarande, att hon icke trodde sig böra dela den orättvisa motvilja, alla i huset tycktes hysa för mademoiselle Merquems tillgifnaste vän. Jag hörde aldrig hvad tant svarade, ty