Aftonbladet – 7 juli 1868, sida 2

ädd att jag skulle förråda mig. Det var onödigt; det stod ej i min makt att fälla en enda tår, att frampressa en suck. Jag bara gick och gick, oupphörligt, mekaniskt, atan att veta hvarthän och utan att intressera mig för någonting. Jag kände i mitt hjerta att jag ej skulle kunna öfverlefva denna qvinna, som blifvit allt för mig, och! jag väntade underrättelsen om hennes död såsom ett tecken till min egen. Mot natten skickade tant efter Ernestine, som hon ej ville lemna ensam på Plantier. Sjelf ville hon hvarken resa ifrån Celie eller mig under så förtviflade omständigheter. Hon tänkte aldrig på att söka aflägsna mig; hon sste att det skulle varit gt. Bellac förstod det äfven, och lät iordningställa åt mig ett rum bredvid hans. Jag ser nog, sade han, att ni icke söker hvilan, men ni kan åtminstone der fritt hängifva er åt er smärta, som är alltför undertryckt för att cke ingifva mig farhågor. Men lugna er, bäste vän, och tro att ingentiog är hopplöst så länge sjukdomen går den vanliga gången, och hitintills har ingenting ovanligt inträffat, som icke vetenskapen kunnat lösa. Ernestine kom genast för att hjelpa tant hos den sjuka, och jag försonade mig med hennes dervaro då jag såg att hon var allvarsamt bedröfvad. Om aftonen gaf Bellac befallning att porarne skulle stängas för alla främmande, med undantag af mig och Stöphen, hvars själsnärvaro och verksamhet voro så väl hehöfiga. Montroger, som sent fått höra något om sjukdomen, kom för att underrätta sig om Celies tillstånd vch begärde att få tala med m:r Bellac, som temligen snäft lät svara, att han ej hade tid att mottaga några be sök. Montroger begärde då att få säga nåora ord till tant, men hon undskyllde sig