Aftonbladet – 7 juli 1868, sida 2

att icke för dagen visa mig för någon menniska. Jag gaf honom det, nästan utan att veta hvad han begärde, och qvarblef orörlig på samma ställe som om dödens kyla fattat ifven mig. Han återkom sedermera och berättade mig att hon nu var lugnare, samt sökte ingifva mig hopp; men man är klarsynt under smärtan och jag märkte att han var allvarsamt orolig. Mot morgonen gick jag till parken, hvarest byns folk infunnit sig för att fråga om frökens tillstånd, ty nyheten om hennes sjukdom hade redan spridt sig och man visste att läkare blifvit tillkallad midt i natten. Jaktadt nemligen mr Bellac visste åtskilligt medicin, ville han här icke ensamt åtaga sig unsvaret. Han sade mig helt öppet, att Celie nade en infammatorisk feber, som mycket roade honom. Anklaga icke er,,sade han, lå han såg min förtviflan, ni bar ingenting tt förebrå er. Den brottslige sofver lugnt å sitt öra under det ni bär döden i hjertat. Det brukar gå så till. Hon dukar nog unler för de moraliska qval, han ådragit henne, och jag undrar om han känner sig nöjd om an en vacker dag får höra att hon dött af Org. Snart anlände tant och blef af Bellac inörd till Celie, som befann sig allt sämre. Jag irrade omkring utan mål, än inom än utom slottet, utan att någon fästade uppnärksamhet dervid. Allt var i oreda och ngen brydde sig om den andre, Man höll böner för den sjuka på flera ställen i byn; vinnorna upptände vaxljus i Canielle, alldees som vid skeppsbrott... Guillaumska faniljen och flera andra höllo sig ute på borgs värden, tysta och sorgsna, besvärande ingen ned frågor, men packade intill dörrarne för utt uUppsnaj i Hygten den minsta underättelså. hen följde mig med troliga