Aftonbladet – 6 juli 1868, sida 3

Irad med blommor, grönt och preussiska faggör, mottogs han åf guvernören samt alla I civila och militära embetsmän. Sedan dessa blifvit presenterade begaf Konungen sig till palatset i Geörgsträdgården. Af stadens invånare var ingen endå tillstädes, utan blott Jen skara af förklädda polisbetjenter och soldater för att hurrå. Man hade dessutom med lett extratåg från Bremen låtit komma flere hundra menniskor för betalning. Nästa förmiddag efter couren, till hvilken blott de befallda embetsmännen inställde sig, var stor militärparad. Ej heller här infann sig någon af stadens eller landets invånare, utan Jendast embetsmän med sina damer. Likaledes flaggades blott på de offentliga byggnaderna, hotellerna och de hus som bebos af pronssiska officerare eller embetsmän. Då RR i öppen vagn for genom gatorna voro de nästan tomma, och de ensamma vandrare, som framgingo der, kilade in i husen och stängde dörrarne efter sig. De som stannade på gatan helsade icke; i många hus voro rullgardinernä nedfällda. Det säges att på flera ställen skall ha blifvit hvissladt, ja till och med en sten hade flugit in i konungen vagn, utan att gerningsmännen äro uppagade. Dekorationerna på bangården råkade två särskilda gånger i brand, antingen, som man sade, genom den starka sölvärmen eller också genom afsigtlig antändning, och åtskilligå preussiska faggor Bbrunnö. De starka vakterna blefvo derför fördubblade och flera sprutor med manskap posterads på banården. Konungen af Preussen har således är fått bevis på hur högt han är älskad af en del af sina nja undersåter. Vid Langensalza invigdes den 30 Juni ett monuihent, som officerskåren vid andra söhleiska grenådierregementet låtit uppföra öfver sina derstädes den I7 Juni 1866 fallna fyra kamrater samt 38 underofficerare och Sol dater. Några tidningar ha yttrat förundran öfver att vid banketten i Worms efter aftäckningen af Luthers-monumentet icke blifvit hål. let ett enda skåltal. Orsåken härtill skåll; enligt Neue freie Presse, vära den att preussiska regeringen på förhand hade Begärt en afskrift af de tal, som skulle hållas, för att kunna censurera dem. Dei därimstadtska ministeren ville emellertid icke gå in derpå, hvadan man föredrog att dinera utan skålar? Från drottning Victoria inlöpp utder festmåltided ett telegrarh, så lydande: Jag gretulerar föreningen för ILuthers-mobhumentet till det lyckliga fulländandet af dess stora uppgift. Det protestantiska England följer med uppriktig sympati den fest, som i dag samdrägtigt förenar Tysklands protestantiska furstar och folkstämmar. ove ÖSTERRIKE. Från Wien skrifves undert den 28 Juni: Österrikiska regeringen har i ett cirkulär till sina beskickningar uttalat sig öfver den påniga allokutionen af den 22 Juni. I ciruläret anmärkes till en början, att allokutionen i Österrike icke gjort den verkan, som den påfliga kurian torde väntat af densamma, och grunden ligger icke, åtminstone icke ensamt, i den stigande likgiltigheten för den heliga stolens stadgar och uttalanden. Denna har att tillskrifva sig sjelf sitt misslyckande, i det den gripit utom sin sfer. En protest mot äktenskapslagen hade man kunnat vänta, men icke att kurian äfven skulle fördöma lagar, hvilkas sammanhang med dogmatiken svårligen låter visa sig. Slutligen an förkastelsen af statsgrundlagarne af den 10 December af ingenting rättfärdigas och är utan exempel i andra länder. Kurian har trott sig förstärka sina angrepp på Österrike i det hon generaliserade dem; hon har derigenom icke blott träffat Österrike, utan hela Europas utveckling. Ännu är allokutionen blott ett ord; det är att önska att den påfliga kurian och hennes anhängare icke må försöka att upphöja det till bandling. Fran Wien berättas, att samtliga dervarande liberala föreningar med det första ämna föranstalta en storartad fölkförsamling för att uttala en protest mot den påfliga allokutionen samt ett förtroendevotum till regeringen. Då erkebiskopen i Wien kardinal Rauscher (kejsarens lärare och biktfar) samt den påflige nuntien Falcinelli betraktas såsom de ifrigaste och inflytelserikaste representanterna för den påfliga politiken, har befolkningens vrede företrädesvis vändt sig mot dessa och urladdat sig i tumultuariska upptåg mot kardinalens boning. Kardinalen säges nu ha lemnat hufvudstaden. Ett märkligt tidens tecken är, att flere af de mest ansedda pressorganerna i den katolska staden Wien med en viss förkärlek dröja vid Lutherfesten i Worms och påpeka, den borgerliga frihet och politiska makt, som under århundradens lopp utvecklat sig i de protestäntiska ländernå. Visserligen finnas också organer, som taga påfvens parti, men detta sker mindre af hängifvenhet för den katolska kyrkans sak, än af hat till den nuvarande österrikiska författningen. Det aristokratisk-federalistiska bladet Vaterland billigar sålunda, att påfven förklarat det wienska riksrådets konfessionella lagar för ogiltiga, men sluter deraf tillika, att på grund af påfvens afgörande kan en ed pa den österrikiska statsförfattningen icke längre betraktas såtom samvetsförbindande. Upphetsningen i Böhmen fortfar. Till trots för polisens förbud hade den 29 Juni vid Chlum infunnit sig en czechisk folkförsamling af öfver 3000 menniskor, till det mesta bestående af turneroch sångföreningar från Prag, Königgrätz o.s.v. Den kejserliga kretsfogden 1 Königgrätz var närvarande vid festen och förpjöd czecherna att hålla tal; till ersättning blefvo slaviska folksånger afsjungna och en mängd lefverop utbragta, deribland äfven ropet: Ned med våra fiender! Enligt en berättelse från Prag till Neue fr. Presse fick kretsfogden innan han gick bort, sin hatt tre gånger nedslagen öfver hufvudet. I Prag pågår för närvarande ransakning med 23 czechiska tumultuanter, hvilka i våras deltogo i gatu-upptåg och demonstrationer möt ministern Herbst. En af dem har blifvit dömd till flera månaders strängt fängelse för majestätsbrott mot kejsaren. Till den 6 Juli (Johan Huss dödsdag) förberedas der åter en mängd nationella demonst:ationer. I Constanz, dit en vallfärt är påtänkt till det Ån drå vnnda Tnrga mARNMARTATt: ol allmaiwvava