Aftonbladet – 6 juli 1868, sida 2

som är mån om sin yttre menniska. Jag vet ej hvarpå min motståndare icenkände mig, men han utropade plötsligt halfhögt: För f-n, är det ni? Jag trodde det var den andre!n . Det var Stephens röst. Med några ord underrättade han mig om anledningen till sin dervaro. Han hade nemligen gått upp på klippan om aftonen då han kom från elie, och fått se en manlig figur passera lävgs med muren vid parken vid Canielle. Plötsligen rann det honom i sinnet att Montroger kanske äfven i afton skulle försöka få tillträde till Celie, i förtreten öfver att ha misslyckats dagen förut. Han hade således följt mig på afstånd och slutligen kastat sig öfver mig, i tanke att det var min rival, hvars planer han ville förhindra. Jag sade honom att jag tänkt komma till honom litet senare, sedan jag först tagit mig en god promenad, och han var just i begrepp att lemna mig och bege sig hem i förväg, då en svag suck innanför porten kom mig att spritta till. Vi lyssnade båda, men hörde ingenting vidare. Men min inbillningskraft var uppjagad och det var mig nu omöjligt att gå förbi. Försök att öppna porten, sade Stephen, den är kanhända icke låst.n Jag förde på porten, som gaf vika utan buller, och såg en hvit skepnad ligga utsträckt på marken framför mina fötter. Det var Oelie, stel, liffös, död känhända! Kanhända mördad af Montroger, som utspionerat henne och öfverraskat henne der! Allt hvad fantasien kan skapa rysligt, framstod i detta ögonblick för min själ. Vägledd af det gväfda rop som undslapp mig, skyndade Stephen till min sida, tog Celiei sina arSRS ÄR dn