Aftonbladet – 6 juli 1868, sida 2

hvarefter he med själen uppfylld af den högsta sälihet, återvände, för att i min älskades sällskap tillbringa nägra timmar af ostörd lycka. Jag gick rundt omkring parken, som jag var tillsagd, fördjupande mig 1 de täta, skuggiga trädpartierna och dock aldrig lemnande inhägnaden ur sigte. Denna var vidsträckt och promenaden således ganska lång. Jag hade väl gått der en timma och ändå hörde jag icke den aflägsnaste kallelse, icke det lättaste lilla utrop. Jag började bli orolig. Måhända hade jag gått för fort; måhända hade Celie och jag gått om hvarandra. Höstvinden ryckte redan de första gulnade bladen från träden och natten var kylig. Celie, som synbart varit matt denna afton, hade kanhända i sista minuten, gripen af det egna i detta förhållande, kommit att fördröja sig i ångestfull oro. Ibland påskyndade, ibland hejdade jag mina steg, ett rof för en plågsam ovisshet, och mitt hjerta slog så hårdt att jag stundom tyckte mig höra steg tätt intill mina. Hon hade ju skrifvit: Jag skall vänta er vid en af portarna. Att hon ej bestämt någon viss, kom sig väl deraf, att hon ville välja den som för tillfället syntes henne säkrast. Troligen var bon der och inväntade mig. Jag började nu nästan springa, för att återtaga den förlorade tiden, och jag befann mig snart framför en liten port, undanskymd bland buskarna, oth som jag första gången jag gick derförbi alldeles förbisett. . Jag försökte att skjuta upp den, då min hand med all makt reps af en annan... Var det Montroger? Natten var. ej särdeles klar och skuggan, som insvepte oss, tillät intet igenkännande; nen denna hårda hand, på hvilken jag ögonETEN IA