Aftonbladet – 4 juli 1868, sida 2

inder folkets obenägenhet att lyssna till dess sorplat. Sverge, hvars Carlars och Gustavers svärd rslöades i kampen mot den oldenburgska politikens anfall i dess rygg, just när det behötde samla all sin kraft mot moskovitens allösa horder, Sverge har i nödens bittra skola lärt så mycket, att det hädanefter ej all låta det gå derhän att en czar åter får st fot på Sjelland, för att derifrån i godan ro förbereda ett anfall mot landet på andra sidan sundet eller Skagerrak. Strutsvisheten på båda sidorna om Kölen har eljest förkunnat att Sverge-Norge vore tryggadt genom naturliga gränser. Men Peter den Store förstod den saken bättre; han fann sina sollater så väl inqvarterade på Sjellands fruktbara slätter och sina skepp så väl förlagda dess hamnar, att Fredrik IV blef oroligare för sin kejserlige vän än Sverge var för honom som fiende. Men Sjelland ligger ännu ika beqvämt till för att derifrån röfva både Sverge och Norge som det gjorde för halfwnnat århundrade sedan. Förmår Danmark kanske icke att lägga nåson synnerlig tyngd i norreena-stammens makts vågskål? Lägges den icke i den skålen, så tvingas den öfver i fiendernas. Dess nationalförmögenhet är sannolikt större än Sverses och Norges tillsammans. Det danska folket, ungefär lika talrikt som det norska, har i alla tider kunnat uppvisa sjömän som den norska sjömansdugligheten aldrig tänkt på att sätta under sig sjelf och Sverge altrig nekat försteget framför sina sjökrigare, och som ännu under det senaste krigets förjämjukelser häfdade Danmarks tusenåriga sjökrigarära, slog dess mäktiga fienders flotor, blockerade några af dess hamnar och hade kunnat blockera många flera samt härja Nordtysklands kuster, om det ej velat skona mäktiga folks sjöfart, hvilkas regeringar lekte vänner med det, men blefvo sittande med handen på svärdet och penningpungen när det gällde, icke längre herraväldet öfver tyska undersåter, hvilket dock 1852 blifvit det af lem sjelfva tillerkändt, utari blott att behålla hvad det efter nationalitetsiden borde hafva, jfver slesvigska män, som i de senare betryckets tider genom sitt sätt attrösta, trots preussiskt våld och preussiska mutor, visat, att det finnes slägtskap mellan nordens folk och mod att säga Bismarck att de ej frukta hans välde och förakta hans guld. Eller dugde ej den danska landsoldaten på agfältet och i skansarne? Har han visat g för vek att stå i linie med den svensknorska hären? Det har talats mycket om ett dåligt krigförande i det senaste danska kriget med två af Europas stormakter; det har talats mycket både om öfverordnatdes förräderi och deras oduglighet. Vi vilja ej yttra oss om någotdera, tiden kan allena visa sanningen af ståendena och beskyllningarne. Men det en sak.som man måste noga lägga märke till: det har aldrig blifvit sagdt att den danska soldaten svek Danmark och sina fanor stt enda ögonblick eller gaf ett enda exempel på olydnad mot sitt befäl. Det är saken, Dermed har det danska folket visat norden och verlden hvad det var, hvad det är och hvad det med en mnordisk-national politik hos sina styresmän kan blitva för norden. Dess yngre nordiskt sinnade officerares krigserfarenhet, vunnen under den förtviflade striden mot Europas bäst öfvade, i antal så öfverlägsna krigare, är väl heller icke att så helt och hållet förakta. Danmarks flotta och krigshär anses väl ej af näson svensk eller norrman för oduglig att strida vid deras sida eller så obetydlig i jemförelse med deras egna, att det kan vara ikgiltigt, antingen ide hafva dem eller sakna lem eller strida emot dem. Nej! Det nela är litet nog, men äfven, med Guds njelp, stort nog att försvara den gemensamna nordiska fädernejorden. År det ej så, är let ju bäst att norden börjar afstå Gotland ller Finmarken eller Jylland, eller hur mycket det kan behaga gemensamma fiender att aga som smakbit för att snart äfven taga let öfriga. Sin gröt kan nordbon visserigen lika bra äta under ryskt eller bisnarckskt tvångsvälde; men grötskedarne orde fastna i halsen på honom och drycken slandas med den dryck hvarmed man måste vålla till godo när de onda dagarne komma, ned hvilka man ej på förhand gjort sig rätt örtrolig och om hvilka man derför efteråt nåste säga att de ej behaga. Slutligen ges det vissa vilkor för en sgjelftändig nationel tillvaro i freden och ännu nera i kriget; det ges vissa saker, hvarförtan hjelten äringenting.. Frankrike kunde mder Napoleon I skadas af Englands 800 ;rlogsskepp, men kunde ej genom dem tvinas till fred. Ryssland led näppeligen unler Krimkriget större materiel skada än less öfvermäktiga fiender. Båda förhållanlena hade sin grund deruti att Frankrikes å väl som Rysslånds område sjelf frambrinar de förnödenheter som ej kunna undva-. as. NSverge-Norge kan ej föda sig endast f hvad dess egen jord alstrar; men Dannark ger större öfverskott både på brödmne och ladugårdsprodukter än som behöfs ör att fylla de båda andra ländernas behof. 0 uthungring, som 1814 kunde användas iot Norge, låter ej under ett skandinaviskt tatsförbund tänka sig förrän dess flottor äro illintetgjorda, och dertill behöfves en makt om endast mycket få stater kunna sätta i jön och som, hur stor den än är, aldrig helt ch hållet ostraffadt skall kunna besöka norens kuster eller de farvatten som det isynerhet bemödade sig att hälla öppna. Alltintill den senaste tiden har mången olitisk struts tröstat sin feghet med det ta:t, att sjökrigen sedan ängans införande på rlogsskepp är ett penningkrig, och att såinda den makt som har litet penningar så erna kan spara dem alla, emedan de i alla ul ej försloge. Den verldsberömde svensken ricsson har emellertid, utrustad med alla det merikanska krigets ofantliga erfarenheter, erättat oss att till värt kustförsvar endast ehöfvas kanonbåtar rodda af nordiska män, m vi ej sakna, och kostande ett så måttst penningbelopp, att det till och med för wa små hjelpkällor är möjligt att anskaffa et till försvaret nödiga antalet. Hans mening, som eljest är grundad i en örre insigt och rikare erfarenhet än någon jdlig för närvarande eger, har åtminstone innit den utmärkte svenske sjöofficeren :g dlersparres bifall och skall sannolikt i en !o ler annan form genomtränga det skal af a rdomsfullhet hvarmed hvarje nytt förslag början mötes af medelmåttans sega envis-!r at. rn nm Mm HH en vv Y Aa An SA