Aftonbladet – 4 juli 1868, sida 2

STOCKHOLM den 4 Juli. Norska Aftenbladet innehåller följande artikel om Skandinaviens politiska förhållanden, som vi anse förtjent af en vidsträcktare spridning: l l l j L Den satsen, att skilda brödrafolk måste sträfva efter att sluta sig tillsammans, till emensamt värncm sin frihet och sjelfstäniga utveckling, är i denna stund så erkänd, att i de tvenne verldsdelar, der det kan vara tal om en upplyst folkanda — Europa och Amerika — icke finnes en enda stam, som ej sökt genomföra den eller är betänkt på att, när tillfälle gifves, försöka det. Alltifrån Tysklands lärda professorer ända till det spanska Sydamerikas oregerliga kreoler, äro alla sysselsatta med denna tanke, om hvars riktighet i och för sig ingen tvifiar, under det att naturligtvis enighet om sättet, hvarpå den skall förverkligas, icke lätt uppnås annat än med tillhjelp af. den gemensamma farans tydliga närmande eller en enskild, själsstark menniskas plötsliga framträdande och klarsynta förmåga att utstaka vägen så tydligt, att hvar och en, som ej är förrädare eller stockblind, måste se den. Det är detta, som var den italienske statsmannen Cavours odödliga förtjenst. Garibaldis hjeltemod och obeskrit.liga förmåga att väcka hänförelse hos sina landsmän hade kunnat jaga både konungar och hertigar ur deras italienska småstater utan främmande hjelp, men skulle aldrig ha kunnat hindra dem att komma tillbaka i skygd af österrikiska bajonetter för att förnya folkets splittring och föröka dess träldom, Cavour hade blott en enda sak för ögonen, att uppnå hufvudsyftemålet med uppoffring af allt hvad som utan skada för folkets enhet och sammanhållning kunde uppoffras: de blandade, halffranska landsdelarne bortgaf han till Frankrike med vilkor, att detta land förklarade sig beredvilligt att gripa till svärdet mot hvarje främmande stat, som ville blanda sig i italienarnes angelägenheter, Det är detta fasthållande vid hufvudsaken, denna stadiga blick på det slutliga och väsöntliga ögonmärket, som gör det möjligt att gripa hvarje tillfälle, som erbjuder sig, för att begagna det och undgå att bedåras af inbillningens frestelser att gripa efter ett eller annat, som väl gan vara smickrande för fåfängan, som till och med kan erbjuda fördelar för tillfället, men som Jika lätt kan förspilla eller försioka hufvudsyftemålets upper Det gällde: sålunda och icke annoredes. Detta Cavours sålunda har genom händelser, som det icke stod i hans och hans kloke efterträdares makt att frammana, ledt till ett hastigare slut, än någon dödlig sex månader förut skulle ha kunnat förutsäga. Italien står nu der fritt inför verldens ögon, såsom en europeisk stormakt, hvilken ingen annan stat lätteligen skulle vilja åtaga sig att kofva, och som efter all mensklig beräkning blott behöfver fred i ett ringa antal år för att utveckla de stora hjelpkällor, som naturen har skänkt det, men som splittring och deraf härflyttande träldom ha låtit ligga obegagnade eller vanskötta. Om Tysklands enhet i närvarande tidskifte icke uppnår sin fulländning, utan måste förbli stående vid Mainlinien, så är det derför att försynen i sin outransakliga visdom ser, att katolicismens och protestantismens olikheter och olika verknivgar på folken ännu göra sydtyskarne den bästa tjensten med att de utan tvång få uppnå den kulturgrad, som nordtyskarces flertal har hunnit till, och derföre har låtit den började enhetens redskap vara en despot, hvilken frihetens vänner måste betrakta med afsky eller misstanke. Men ett har dock uppnåtts: Tysklands krafter äro så mycket samlade på en hand, att det för menskligå ögon beror på folket sjelf att fullborda verket. En dårskap, som vore mycket större än den hittills visade klokheten och slugheten skulle vara med i spelet, om Österrikes afund skulle bli i stånd att genom främmande nationers hjelp rubba hvad som redan är gjordt. Det är tvärtom mycket sannolikare, att framtiden och nordtyskarnes höga bildningsgrad skola införa en sådan frihet i statsstyrelsen, att både de återstående sydvestra staterna och Österrikes egen rent tyska befolkning skulle finnavsig belåtna med en på inre sjelfbestämmelseoch jemnlikhet grundad förening med sina nordtyska landsmän. Både Italien och qödand hafva medelst sammanslutning den säkerhet, som öfver hufvud taget den verkliga verlden kan gifva mot att utplundras af ämmande krigareskaror samt säljas och köpas at främmande diplomater eller egna fylkeskontagar, Detta är ett nödvändighetsvilkor för hvarje folkstam, således äfven för den nordiska. Pappersbeskyddet är förbi; man måste nu försvara sig sjelf, så länge man kan, .Derrhed är ändamålet gifvet, och dermed är äfven sammanslutningens art tydlig; staterna sättas i stånd att uppträda som ett gentemot den yttre verlden, mot hvarje våldsverkare i söder och öster. Hvarje amalamation ligger utom ändamålet och kan icke heller, på grund af staternas hittillsvarande särskilda utveckling, åstadkommas annorlunda än genom bismarckska medel, genom att utöfva det inbördes våld, som de just skulle inbördes, genom ömsesidig hjelp, afvärja. Detta är ändamålets och föreningens sålunda och icke annorledes. Medlet för sammanslutningens ernående är först, att hvarje ståt håller sitt försvarsväsen i ett i förhållande till dess krafter tidsenligt tillstånd, hvilket äfven af styrelserna kännes, och dernäst, att man icke lyssnar till alla förespeglingar af östliga och sydliga despoter, utan är på det rena med, att alla lylika blott ha en enda betydelse, nemligen att hindra hvad de för sina rofgiriga planers skull anse farligt och skadligt — för sig sjelfva. Sjelfva det ryska sändebudet Orloff rsmådde icke att uppträda i Norge med rihetskärlekens mask 1814, då det för Rysåand var af vigt, icke att skapa åt Norgeen rihet, som Ryssland ej skattade och icke l: eller utan tvång och fraktan gifvit någon : nda af sina undersåter (Finland), utan att röra ,Sverge så svagt, som det då kunde få let. Ödet har vändt det till godo för Norge såväl som för Sverge, hvilka aldrig sveko j: varandra. Konung Oscar tog för alltid afed af rysspolitiken, och det på ett sätt: PS ER FSIFS Söp, I PU NEgEs tt a Jan Pla Jm