Aftonbladet – 3 juli 1868, sida 2

tal nerifrån klipphålan, men hennes blekhet och nervösa darrning förskräckte mig. Hon talade kort och litet häftigt: Tänkte han taga HNrtvet af sig och har icke ni och Sitphen, genom att söka biudra honom, hallit jå att omkomma, ätven ni? frågade hon. Ett lyckligt öde har låtit oss undslippa faran, alla tre,, svarade jag. Och bvad meving för resten en drucken kan ha, hvem kan väl uträkna den? Om han är drucken, återtog hon; må Gud förlåta honom att han förnedrar sig till en sådan grad. Om han ater e är det, utan bara har velat skrämma mig, skall ja aldrig förlåta honom, att han satt på spe ert lif — och mitt Orden störtade öfver hennes bleka läppar och hon ansträngde sig synbart för att twillbakahalla d tarar af harm och fasa, som rullade utför hennes kind. Lugna er,, sude Bellac, voch hvila er ett ösonbick; allt detta har mycket uppskakat er. Vare sig nu att Montroger är eu drinre eller en galning, sa är tiden inne att lja mitt rad. Jag skall så göran, svarade hon, och fattade min hand under ett försök att småle. Montroger kom pu tillbaka, dyster och nedslagen. Vi kommo til Yport, utan att någon yttrade ett ord, och utan att han syntes komma ihåg sin bjudning, den för resten numera ingen skulle ha antagit. Att han var drucken, syntes ganska tydligt. Låt oss begagna oss af hans tillstånd och föra hem honom till hans kammarijensren, sede mr Beilac. Här måtte väl fivnas en vagn i byn. Sjelf skall jag leisaga maJemviselle Mergrem till Caniclle. Pesstörin wan kon pi mfärkand, emellertid förd bvad wa har att apförtro er (buts)