Aftonbladet – 3 juli 1868, sida 2

sade han, att med glädje sc hennes lycka, och han lade sina ord så väl och uppriktigt att man mäste tro honom. Han bad henne helt bevekande att glömma hans darskap, den han tillskref sitt feberartade tillstand, och att behandla honom som sin bäste vän, samt att bevisa detta derivevom att antaga hans bjudving och på sann gång den bioderliga vänskap han hädanefter ville egna henne. Han förnyade äfven sin ivbjudning till oss. Vi måste alla göra honom till viljes, om ej för annat, så för att förma honom att lemna denna löjliga ställning midt på vägen och hejda strömmen af de ömsom komiska, ömsom rörande ord, som störtade öfver hans läppar uuder denna nya kris. Så snart han aterfatt sin herreskarinnas nåd, visade han en barnslig glädje, som icke var fri från en viss yrsel. fan började att dansa rundt omkring, att prata härs och tvärs och i ett ögonblick. gjorde han ett vlädiesprång upp på kanten ar klippan och — försvann. Det geuomborrsnde skri, som Celie upphäfde, gaf mig vingar. Utan att besinna hvart jag skulle hamna, störtade jag mig efter honom och kom, samtidigt med Stephen, ned i en håla, hvarest Montroger fallit ganska mjukt en fem, sex fot djupt, och hvarest han. förklarade, att det skulle vara sköntatt jä sotva en stupvd. Hade han tänkt begå ett sjelfmord eller ville hafr bara skrämma ss? Ståphen hade svårt att ötvertyga honom om att stället var illa vadt för. att iena till alkov. ty om han gjort ett mindre yckligt hopp, hade vi alla tie lecat på hafsorten. Under det han alivarsemt banvnade vonom och tvingade hovom att fisa upp, prang jeg tillbaka till Celie, hvars sö hade öndergätit mitt hjerta. Hon hade visseksen pedan luguat sig, de hun hörde Värt samfast beslutit,