Aftonbladet – 3 juli 1868, sida 2

Ståphen och Bellac gjorde sitt bästa för att skingra den tyngd som så småningom lät sig förnimma hos sällskapet. Vi begatvo oss till en liten boudgård, der Montroger fick det infallet att han skulle dricka cider och ätven bjuda oss. Den normandiska cidern, som är förträffiig då den icke är afskyvärd, sjöd nu och fräste som äkta champag:e Stejhen tyckte ej om det så starkt och icke jag heller, men Montroger hyste inga betänkligheter, utan drack det som vatten. Han var mycket törstig och drack ur en flaska nästan i ett enda drag, hvarefter hans tuvgas band blef löst och han talade gladt och törtroligt. Bellac, som observerade honom, e helt sakta till mig, att den der lilla fö kningen allsicke kunde skada bonom, och sa fortsat:e vi var väg ända till höjden af klippan för att sedan nedstiga på andra sidan not Y port. Mitt herrskap!, utropade plötsligt Montroger, tillåt mig att få framställa en befåran: alldenstund jag känuer mig fullkomigt frisk numera, ja, så fisk, att jag aldrig varit det i bögre grad, skulle det vara särdeles avgenämt om vi i atton återvände till Canielle eller ännu hellte till mitt hem, der vi kunde supera tillsammans! Jag ber, fröken Merquem, var god och antag denua bjudulug;... Gör mig den äran och glädjen av hemma hos mig eklatera er förlotning ! Han talade allvarsamt, ven då han så den förvåning ban väckte hos Bellac och Steshen, inför hvilka han hittills aldrig vidrört detta ämne och som hittills latsat okuunighet om alltsammans, tillade han med plötsigt pakommen bäftighet: Nå ja! det kan verkligen vara på tiden att sluta upp medala dessa hemlighetsmakenier och. kvuster! Alla den utkorades vänuer veta Duy av vär stolta fröken ävdv