Tjorden skilta 1 violett och strömolnen på himmelen skina guldgula. Det är en färgprakt som man blott finner den stilla sommarqvällen i ett bergland. Se derborta på stranden höja sig några vackra byggnader och från en stång svajar den norska flaggan. Det är Sundvolden, der resande få logis och vederqvickelse i mat och dryck. Som en dröm har den långa vägen försvunnit, och då vi stå på Sundvolders gård veta vi knappast hur vi kommit dit. Man glömmer vägens längd för dess skönhet. Klockan är tre på morgonen och vi måste gå upp om vi vilja hinna till Kungens utsigt innan solen står så högt på himmelen att man icke längre ser klart ut i fjerran. Vägen slingrar sig brant upp i klyftan, som man kallat Krogkleven, derför att den kröker sig åt sidan efter att först hafva passerat rätt i höjden. Svep sjalen om er, ty morgonvinden är kall och biter genom kläderna. Äntligen äro vi uppe vid Krogklevshyddan och der hemta vi andan några ögonblick, innan vi fortsätta färden på gångstigen uppför bergen. På planen framför hyddan står en stor jerntafla, med en norsk bonde målad i bjerta färger, och med följande vers, skrifven på engelska, tyska och norska: Jeg vandred vidt paa jorden, men sjelden dog jeg andt Naturen stor och berrlig som här paa Klevens Kant. Her fjeldet dalen favner, og i dens skjöd saa tyst Sig vugger Tyrifjorden som barn ved moders bryst. Ej sandt? en hvar bör se det? men vejen är saa slem; Giv derfor hid en skilling saa blir den snart beqvem., En sparbössa upptager de skillingar som gifvas, men hvartill dessa sparpengar skola användas derom kan man icke få någon upplysning. Vi låtsa emellertid tro på löftet att vejen blir beqvema och lägga derför vår tribut i bössan, hvarefter vi åter sätta oss i marsch. Skogen blir svart glesare och vi nå målet för vår färd, en kal klippspets uppe på bergets topp, der man ser en stor del af Ringerige för sina fötter. En hviloplats är uppbyggd för de resande, men hardt när omöjlig att begagna, ty de som besökt platsen hatva i trävirket skurit in sina namn till ett så stort antal, att det snart icke finnes något qvar hvarken af bänkar eller bröstvärn. Kongens Udsigt täflar i skönhet med de herömdaste utsigter i Schweiz och Tyrolen. Öfver tusen fot djupt ned i dalen ligger fjorden med sina täcka öar och uddar, och på andra sidan vattnet utbreder sig Ringeriges bördiga land. I fonden resa sig åter de skogbevuxna bergen och långt i fjerran synas de snöiga fjellen. De vackra sommarmorgnarne är här alltid fullt af skådelystna bergvandrare, men man hör icke så ofta dessa vanliga utrop af: wunderschön! och beautiful! ty äfven den vanligaste turist blir här stum af beundran. Se ännu engång ned på Ringerige, ty det är icke hvar dag ni har ett r:ke för era fötter. Det är blott konungar som kunna bestå sig med en sådan lyx. Prägla in hvarje drag af den sköna bilden iert minne och ni skall ha glädje deraf i hela ert lif. Då vi gå ned möta vi många partier, som försofvit sig och nu först tåga uppåt. Solen börjar redan värma upp luften och svettdropparne rulla ned på de uppåtsträfvandes kinder. En tysk familjefar har varit nog försigtig och generös att hyra hästar åt hela familjen, och sjelf rider han i spetsen för tåget med förnöjd uppsyn. Men damerna äro snarare rädda än förnöjda, och då och då höres jämmer i skogen, när marken är ojemn och damerna glida ned från den osadlade hästryggen. Och nu framåt till Hönefossen. Om vi med båt sätta öfver fjorden, så spara vi in ett godt stycke väg. Der ligga tre båtar vid stranden och en karl sitter der bredvid försänkt i tankar. Stugan i backen ser så bräcklig ut och mannens kläder tyda på tarfliga vilkor. Han skall säkert ro oss öfver för att förtjena något. Vi närma oss honom och fråga om det är hans båt. Han svarar ja. Vill ni då för betalning ro oss öfver fjorden ? , SNej, svarar mannen helt tvärt. Lät oss då få hyra båten och vi skaffa sjelfva någon som ror oss öfver och sedan tillbaka med båten., Nej. Och hvarför icke? Jeg vill icke Detta jeg vill icke sades med en sådan tonvigt att man lätt förstod att inga böner skulle hjelpa. Vi ha anfört denna lilla episod icke af förargelse derför att vi nödgades gå omkring, utan för att framställa ett drag ur det norska nationallynnet. Här gå vi förbi en kyrka och folket kommer just nu från gudstjensten. Men se, det är ju bara ståndspersoner och ingen allmoge. Herrar i fina kläder och damer i schäferhattar, spetskjortlar och krinoliner! En person från trakten upplyser oss att så kläder sig största delen af allmogen här på orten. Det är glädjande att höra, ty välmägan måtte vara stor der lyxen är sa högt uppdrifven. Men hvarifrån komma då alla dessa trasiga barn, som stå vid vägkxanterna och bedja den resande om en skillmg? Ett annat tecken till rikedom är att inga småpengar finnas. Under hela vistandet här ha vi ej sett mer än två kopparslantar; endast siltver och la!erssedlar. Denna fattigdom på kopparmynt är till stort men för tivgarne, ty ätven den mest gifmilde ger icke gerna ut Ssilfvermynt till höger och venster. Nu höra vi forsens brus. Det är Höneforsen som störtar sig utför klipporna. Den tid då här är nycket vatten är helt säkert detta vattentall storartadt, men nu förefaller det oss obetydligt, då vi så nyligen varit vid Trollhättan. Ett nöje är dock att se hur tinmerstockarne komma seglande med strömmen och kasta sig utför fallet. Ofta fastna le i stora högar och då gäller det för flottningsarbetaren att få dem loss igen. Hans vana öga upptäcker dock nästan alltid det räd som binder alla de andra, och med nåra väl riktade slag frigör han åter den ängslade hopen, som åter i vildt tumult störtar fram genom det skummande vattnet. Denna befattning är högst farlig, ty arbearen måste ofta söka praktisera sig ut på klippspetsarne, der det fradgande elementet rasar omkring honom. Ett felsteg eller en Illa riktad stöt kan kasta honom sjelf i vatt