Aftonbladet – 2 juli 1868, sida 2

— Japanesiska konstnärsällskapet, som i går gaf sin första föreställning, motsvarade fullkomligt, om ej öfverträffade, de förväntningar, publiken gjort sig på grund af den ErikBöghska följetongen, som äfven vi för någon tid sedan återgåfvo. Prestationerna, i sig sjelfva förvånande, slå ännu mer an genom den naturliga bekymmerslöshet och orubbliga säkerhet, med hvilka de utföras. Ej en min, ej en muskelrörelse förråder tvekan eller fruktan, äfven när de mest vågade och till och med för åskådarne farliga konststycken utföras; och denna trygghet meddelar sig omedelbart äfven åt dessa. Deremot frångår dessa konstnärer allt hvad som kan komma under benämningen liflighet, behag, elegans. De utföra hvad som är dem förelagdt lika förträffligt och lika ointresseradt som maskiner, och de i öfrigt smidiga och ypperligt beräknade rörelserna förete något mekaniskt, som ej låter -oss tillfullo sympatisera med de uppträdande, äfven när vi kunna uppskatta det oerhörda arbete och den öfning, som grundlagt deras otroliga färdigheter. Att man bär har för sig verkliga japaneser, kan ej betviflas. Sällskapet består af omkring 12 personer, bland hvilka tre fruntimmer; af dessa uppträdde i går endast misstress Djo-Shiou-ja-Mats-Noske på telegraftråd, medan de två öfriga, af ganska behagligt utseende äfven efter europeiska fordringar, endast med sin sittande närvaro hedrade hr Tjosisanning underbara fjärilsj roduktion. Det skulle för öfrigt efter en första föreställning vara omöjligt redogöra för dessa invecklade och omvexlande konststycken. Vi få alltså uppskjuta dermed till härnäst. Den stora Manegeteatern vari går fullproppad från golf till tak, och ständiga bifallsjubel och in:opningar helsade de orubbliga konstnärerna under hela föreställningen.